Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 05:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-inte-mycket-till-show-men-vilken-kampe-creed-bratton-ar/

Scenrecensioner

Scenrecension: Inte mycket till show – men vilken kämpe Creed Bratton är

Creed Bratton. Foto: Pressbild

Han blev kult som knäpp karaktär i tv-serien ”The office” och har en lång karriär bakom sig. Som showman går det verkligen inte lika bra för Creed Bratton – men han kämpar för sin publik. 

 

Man kunde se det så här: Creed Bratton spelade med sådan bravur den vansinniga karaktären ”kvalitetsansvarig Creed Bratton” i amerikanska ”The office”, att en liten Creed-kult bildades. Youtube-specialer skapades. Allt det där som gärna uppstår kring en knäpp karaktär ur en tv-serie. Eftersom Bratton dessutom haft en lång (han är 76) karriär inom rock, eller vad det är, bland annat i The grass roots på 1960-talet, samt en massa år i filmbranschens undervegetation att berätta om så tänkte sig några av oss detta som höstens potentiella höjdpunkt på humorscenen.

På fredagskvällen kunde man sedan se det så här: Jesus Kristus, vad fel vi hade. 

Till Scalateatern har kanske drygt hundra personer löst biljett. Jobbigt långt ifrån halvfullt. Resten har väl förstått att detta skulle bli en trubadurkväll. Varken mer eller mindre. 

Och här står nu Creed Bratton på scenen och sjunger bra och spelar akustisk gitarr rätt risigt. Blandar småroliga och allvarliga texter med ett inte särskilt roligt eller ens genomtänkt mellansnack. Skämtar lite. Berättar om livet med The grass roots innan avhoppet kring 1970. Något om drogerna. Om sin insats som porrfilmsmusiker – småintressant om sant, värdelöst som skämt – och förstås om arbetet med ”The office”. Någon episod ur någon episod som få av oss verkar förstå poängen med. Han sjunger ett par låtar ur serien, i alla fall ur finalavsnittet, några från The grass roots och några från solokarriären. Går in i sin ”Creed Bratton”-karaktär en gång, om jag inte missat någon då jag suttit och tänkt på misslyckandets mekanismer.

Några går ut och köper öl.

Men, det finns ett men: Den lilla tappra skara som tagit sig till huvudstadens finaste teaterhus har förstås packats ihop på de främsta bänkraderna, lyckligtvis ungefär så långt ut i salongen som man kan se från scenen med strålkastarna i ögonen. Det kan därifrån se ut som full house och Creed Bratton, vad somliga av oss än trodde att vi skulle få, gör vad han kan. Bjuder på en humor som väl inte är mycket att ha, en musik som inte är mycket till konsert. Men bjuder. Jobbar på och är modig. 

Och det sprids faktiskt en värme här, möjligen är det en förlösande glädje över att inte behöva hänga med, skratta på rätt ställe, utan i stället kränga av sig pretentionerna och ha lite kul ihop med favoriten Creed. Varken mer eller mindre. Det blir handklapp och allsång, och i slutet ett jubel som tarvar ett extranummer. Det är inte ett misslyckande, utan en mikrotriumf. 

Så kan man också se det.