Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 17:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-johan-rabaeus-dominerar-i-platt-beethovenpjas/

Scenrecensioner

Scenrecension: Johan Rabaeus dominerar i platt Beethovenpjäs

Johan Rabaeus och Andreas T Olsson i ”Dövheten”. Foto: Sören Vilks

Som helhet är ”Dövheten” på Dramaten/Drottningholms slottsteater en svag upplevelse, men med Johan Rabaeus i huvudrollen är det inte möjligt att misslyckas helt och hållet, skriver Kristina Lindquist.

Året är 1824 och Ludwig van Beethoven är på dekis. Står och gormar på gatorna och betalar varken pigor eller kopister, trots att hans nionde symfoni precis fått ett bejublat uruppförande. Men de förbannade kretinerna som skulle fortsätta flöda in i salongen har flytt värmen i Wien och åkt till landet. Det är svårt att vara ett geni bland idioter, särskilt när en halvtrasig kropp inte matchar det som anden är full av.

Den döve Beethoven är verkligen en gäckande bild, och det är lätt att förstå hur den har inspirerat Niklas Rådström till det teaterstycke som nu får premiär på Drottningholms slottsteater i regi av Peter Langdal. Den gapande mästaren hör inte ett dyft av vad omgivningen säger, men han kan skapa musik för evigheten. Här är konflikten, här är allt vi behöver veta. 

Behållningen med ”Dövheten” är också det sceniska samspelet med den stråkkvartett som ger dramat en ljudkropp och närmar sig då och då ett slags filmmusiksestetik, som när den koleriske Beethoven kommer hem till jagande skräckviolin. Han hör inte världen, men han hör den musik som är tyst för alla andra. I detta lyriska förhållande finns något som jag önskar att Rådström och Langdahl hade renodlat och litat på.

I stället får vi en dödligt platt intrig där relationen till brorsonen Karl (Andreas T Olsson) står i centrum. Vad ska det bli av denne unge man som längtar efter eget liv, bortom mästarens kvävande omsorger. Själv vill han bli soldat, vilket naturligtvis är en styggelse för det romantiska geniet – som att ”lämna in sin person i utbyte mot en uniform”. 

Det finns en komisk potential i Beethovens oförmåga att kommunicera, och dövhetens enkelriktade tal skapar stundom verkligen en särskild dynamik. I andra passager blir skrivtavlor och missuppfattningar bara till ett sceniskt hinder. Men poängen går fram: Den här mannen hör ingen annan, döv eller inte.

Som helhet är ”Dövheten” tyvärr en svag upplevelse, men med Johan Rabaeus i huvudrollen är det inte möjligt att misslyckas helt och hållet. Han är den typ av skådespelare som dominerar varje rum, varje roll och vars fysiska närvaro tycks ha djupa rötter ner genom scengolvet. Bredvid detta kraftcentrum har övriga aktörer knappt en ärlig chans. Grynet Mollvig och Per Svensson är båda bevisat skickliga, men har fått klumpiga repliker och otacksamma roller. Andreas T Olsson har sin stora styrka som snabbfotad komiker, men låses i rollen som frustrerad brorson fast i ett slags uttråkad desperation.

Det är därför en lättnad när han dyker upp som Mozarts sorglösa ande i ett publikfriande möte, och konstaterar att åttondelspausen i början av femte symfonin är det bästa som Beethoven har skrivit. Det ljuvliga nörderi som följer (känns tonarten A-moll som mahogny eller som en fuktig källare?) hör till föreställningens höjdpunkter. 

För sådana finns trots allt, som när stråkarna framför scenen låter publiken träda in i ett stängt medvetande – och sköljer bort allt som inte är musiken.