Det finns, trots allt, bara ett visst antal sätt en människokropp kan forma rörelser. Men verk som ”Konflikt” som just nu visas på Dansens hus påminner om att existerande positioner och stilar kan samplas och korsbefruktas i oändlighet – med fenomenala fusioner som resultat. 

Dansarna Ida ”Inxi” Holmlund och Alexandr ”Sashdilla” Antochvili har dessutom gott om stilar att ösa ur. 

Han är hiphop-veteranen vars crew vunnit skandinaviska mästerskapen i breakdance; som gästat teaterscenen och tidigare uppträtt på Dansens hus i Ambra Succis ”Striving to achieve” (2017).

Hon är ballroomdansaren som reser jorden runt och lär ut vogue, stilen som växte ur en hbtq-subkultur på ballroomscenen i Harlem i New York under 80-talet, och som artisten Madonna sedan anammade. Ida ”Inxi” Holmlund satte i fjol upp egna vogueföreställningen ”Please bitch” och samarbetar därtill ofta med korografen Örjan Andersson.

”Konflikt” är sprungen ur Inxis och Sashdillas gemensamma intresse för kung fu. Närmare bestämt formen Wing Chun, en sydkinesisk självförsvarsstil som enligt mytbildningen uppfanns av en buddhistisk nunna på 1600-talet, och vars balansakter och distinkta positioner genomsyrar och pimpar duetten.  

Det synkade samspelet mellan dansarna är föreställningens styrka. Ändå söker sig min blick oavlåtligt till Inxi: ett karismatiskt kraftpaket med utsökt precision i rörelserna. 

Också Sashdilla vet att låta poppingens pulserande stötar och breakdance-poser skymta fram i väl avvägd dos, utan att bryta den värdiga kung fu-stämningen. ”Konflikt” växer till en intressant koreografisk konversation, dansarna emellan, men också mellan epoker och stilar. 45 täta och spänt koncentrerade minuter som livas upp av några skämtsamt ljudeffektsförsedda battles i Yared Cederlunds pulserande ljudbild.

Det är lätt att föreställa sig duon i Melodifestivalen, eller i en Quentin Tarantino-film, men att ”Konflikt” plockats upp för turné av Dansnät Sverige är fint det med. 

Det säger sig självt att dessa stjärnor inte är en helt lätta att dela afton med. Hanna Jansson, känd från Benke Rydmans publikdragarshower, gör med ”Soulwork – it’s a fucking dance solo” debut som koreograf. Enligt programtexten är verket en studie i emotionell urladdning och koreografin har en rå kantighet, en slags skörstark gestaltningsförmåga som är intressant i enskildheterna. Men än återstår en bit för att Hanna Jansson ska nå fram till en egen scenisk berättelse, eller för all del ett återanvändande av andras på ett sätt som sticker ut.