Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

Scenrecension: Klämkäck musikal om Ingrid Bergman

”Camera” är en nyskriven musikal om Ingrid Bergmans turbulenta liv 1947-57. Den är ojämn och onödigt klämkäck men till slut fäster berättelsen, tycker Johanna Paulsson.

MUSIKAL
”Camera”
Manus och dialog: Staffan Aspegren. Musik och sångtexter: Jan-Erik Sääf. Orkesterrangemang: Karl-Johan Ankarblom. Regi: Eva Gröndahl. Kapellmästare: Nils-Petter Ankarblo. Koreografi: Karl Dyall. Scenografi: Bengt Fröderberg. Kostym: Camilla Thulin. Filmproduktion: Egerstrand & Blund/Fredrik Egerstrand. Medverkande: Karin Oscarsson, Christian Zell, Patrik Martinsson, Niklas Riesbeck, Maria Möller med flera.
Scen: Östgötateatern, Linköping. Speltid: Cirka 3 timmar.

Filmprojektorn rullar i bakgrunden, men till en början har ”Camera” svårt att hitta tonen. När det mesta just nu tycks handla om 100-årsjubilaren Ingmar Bergman sticker Staffan Aspegren (manus) och Jan-Erik Sääf (musik) ut hakan med en nyskriven musikal om hans namne Ingrid Bergman. Skådespelarens vägar korsade ju småningom också demonregissörens i ”Höstsonaten” 1978. Men så långt hinner inte ”Camera” om flyttfågeln som slets mellan karriär och familjeförpliktelser. Kanske i en jakt på autenticitet, en verklighet bortom kameran hon blivit fångad i.

Handlingen utspelar sig under en turbulent period mellan 1947 och 1957, visuellt fångat av Camilla Thulins tidstypiska kostymdesign. Det var under dessa år som Ingrid Bergman bröt upp från Hollywoodlivet, maken Aron Petter Lindström och dottern Pia för att fortsätta förverkliga sig själv tillsammans med den italienske regissören Roberto Rossellini. Samarbetet utvecklades till en kärleksrelation, Bergman blev gravid och skandalen var ett faktum i samband med den strapatsrika filmningen av ”Stromboli”. Men stjärnan repar sig, gör en osannolik comeback och får sin andra Oscar för ”Anastasia”.

”Jag gick från helgon till hora till helgon igen – allt under en livstid”, är ett klassiskt citat av Ingrid Bergman, som löper som en osynlig tråd genom musikalen. I ett visningsrum sitter hon och svär över slutscenen i ”Jeanne d’Arc”. Eller ”Joan of Arc”, som maskinisten Cameron (godmodigt gestaltad av Christian Zell) rättar henne – hon är ju i Amerika. Symboliken med kvinnan som ska brinna på bålet fångas elegant upp på slutet: ”Vore jag man. Vem hade brytt sig då?”, sjunger Bergman med ord som skär genom århundraden av manlig genikult. 

Av dramaturgiska skäl är det lätt att förstå att man endast valt att porträttera Rossellinis älskarinna Anna Magnani (i Maria Möllers temperamentsfulla skepnad) samt motsättningen mellan henne och Bergman. ”Camera” gör heller inga anspråk på att vara en korrekt dokumentär musikal. Men när man gör riktiga personer till rollgestalter har man ändå ett ansvar att inte spä på  mytbildningar och missuppfattningar. Jag saknar således tydlighet kring att Rossellini faktisk var gift med en helt annan kvinna, inte Magnani.

Soundet växlar mellan jazzigt och filmiskt svepande, ofta modernt musikaltypiskt och något ojämnt framfört av en mindre orkester med Nils-Petter Ankarblom som kapellmästare. Alla nummer är heller inte så sångbara, men Karin Oscarsson växer in i huvudrollen i takt med att filmsekvenserna med den riktiga Ingrid Bergman bleknar i minnet. Bengt Fröderbergs scenografi trollar fram såväl biografer som vulkaner i kombination med filmade kulisser och andra teatertrick. 

Så fort ensemblen – ”beundrarnas kör” – kommer in blir det rörigt och gapigt med stiliserade överdrifter. Det funkar i ett mustigt kabarénummer kring Möllers Magnani, men ofta blir det onödigt klämkäckt. Inte minst när tågimiterande transportmusik med fragment av stukade nationalsånger tonsätter ett närmast parodiskt panorama över ett krigshärjat Europa. Roberto Rossellini kliver in med en svärdfisk under armen, men Niklas Riesbeck förvandlar honom gradvis till en förförisk anti-charmör med väl instuderat kroppsspråk. Även Patrik Martinsson berör som den försmådde maken i förkläde. Han som förgäves får ropa att maten är klar. Det är när hela musikalen växlar ner till ett kammarspel mellan dessa fyra gestalter – solo eller parvis – som Eva Gröndahls regi hittar kontaktytorna som gör att berättelsen trots allt fäster.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.