Att mänskligheten seglar mot sin egen undergång emedan vi glatt skålar i engångsplastglas är ett bistert faktum. När konstnärsduon Carina Reich och Bogdan Szyber får fria händer på Studion på Göteborgs stadsteater gestaltas hela vår samtids dårskap och stundande klimatkollaps med hjälp av galghumor, tusentals år av undergångsmytologiskt bagage och fyra skådespelare i en ljudstudio. Resultatet blir en djupt allegoriskt, brutalt konkret och lysande scenkonstupplevelse.

Vi kastas rakt in i en ljudläggningsrepetition av ”Ship of fools”, 1400-talsmyten om dårarnas skepp, som driver utan kurs mot sin egen undergång på öppet hav. Scenen är en överbelamrad radioteaterstudio, komplett med kedjor, rep, vevar, baljor och pipleksaker. Byggplast skakas frenetiskt, knäckebröd krossas, knarrande skruvstäd framkallar såväl båtljud som måsars nasala skri. De omaka, rockbeklädda ljudläggarna illustrerar resan mot undergång, ledsagade av en inspelad berättarröst. 

Hannah Alem Davidson spelar gruppens storögda, klumpiga hackkyckling som kämpar med tajmingen. Victoria Olmakers självutnämnda ledare är sur, butter och bestämd. När hon extatiskt headbangande ådrar sig ett ryggskott vid vindmaskinen anas en och annan neuros under stenansiktet. Jesper Söderblom gör ett klockrent porträtt av en självgod hippie-schaman som tar sig an sin uppgift med djup koncentration och ett vippande fjäderörhänge. Klockor, ärttrummor och rep behandlas med frenesi och kärlek. Johan Karlberg spelar den pensionerade medarbetaren Kjell, numera pizzabud, som tränger sig på för att hjälpa till i arbetet, men välter ner inventarierna med sin förnedrande stora cykelbudsryggsäck. När han inte sjunger gamla ballader med undergångstema, iklädd gul babymössa med solstrålar i tyg. 

Detta är en föreställning för vår tid, eklektisk och allomfattande, som blixtsnabbt rör sig från Platon till Ragnarrök och individens konsumentångest i mejeridisken. Här ryms både Hans Rosling-optimism och antropocen-pessimism, alltmedan samarbetet på scenen kollapsar och irritationen ökar. En fulländad illustration av vår tid där alla tycks mer upptagna med gestaltningen av undergången, och kärlek till sina individuella uppgifter, framför att stoppa katastrofen. Så blir hela föreställningen en dråplig Titanic-vits om vår tid. Och vi tillåts att skratta så att vi gråter.

Undergångsspelet markerar vårens sista premiär på Stadsteatern. Att ”Ship of fools” endast spelas dryga månaden är ofattbart. Slutet är nära. Skepp o hoj. Skynda att se.