Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 02:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-kristoffer-appelquists-utsvavningar-gor-showen-minnesvard/

Scenrecensioner

Scenrecension: Kristoffer Appelquists utsvävningar gör showen minnesvärd

Kristoffer Appelquist i ”Frågornas herre” på Maximteatern Foto: Therese Winberg

Showen går mestadels på i munter, sympatisk halvfart. Det är hans utsvävningar, som också kan gå långt in i oss själva, som gör Appelquist-ståupp minnesvärd.

Rätta artikel

Det finns flera onda bottnar i ordet publiksamverkan. En är det fasansfulla att kliva upp på scenen för att på begäran utföra något föraktfullt, mot sig själv. En annan är om betalande publik verkligen ska bidra med innehåll.

Kristoffer Appelquists version av publiksamverkan kan sägas vara av det mildare slaget. För att komma in i salongen måste, nåja, alla i en skål lägga en lapp med en fråga. Svaren på dessa är alltså föreställningen.

Det finns få i Sverige som dels skulle våga, dels lyckas med detta. Men Kristoffer Appelquists improvisationskonst hör till hans mer berömda talanger. 

Här är det dock annat som gör konceptet knepigt. Först: Vi. Att recensera publiken är såväl irrelevant som oproffsigt, men här blir det oundvikligt. Vi har ju en inte obetydlig del i föreställningen. Och många av oss för ointressanta frågor, med ”Vad är meningen med livet?” i klar majoritet. Dessa lappar kastar Appelquist i väg. Andra frågor ger mer schvungiga svar. Ibland bara karga, fåordiga, som när han fiskat upp frågelappen ”Hur förlorade du din oskuld?” – ”Genom samlag”. Eller om klimatkrisen: ”Jag instagrammar enbart när jag åker tåg, aldrig från en flygplats.” 

Skålen med frågor är tack och lov full och han kan välja och vraka. Förr eller senare kommer en lapp som får honom att gå långt bortom absurditetens gräns, när han suggererar sig till närmast självsvängning, vidare, vidare, vidare, då hans röst blir allt starkare och han till slut är nästan vansinnig. Frukt i mat, framför allt smörgåstårtor, är en sådan. Att blanda skinka, lax, ärter och clementinklyftor hör till ett så starkt hatobjekt för Kristoffer Appelquist att han återkommer till detta flera gånger. Eller som den om husdjur i barndomen och alla hans hastigt avlidna fåglar, ibland av ren försummelse. Eller hur Hövding i dag har en så väsensskild betydelse från när han var ung. Då något, ähum, skojigt, i dag ett dyrt, fult personskydd. Det var inte hans ord. Samtiden, barn, den samtiden. 

Och så hur det skulle se ut, eller snarare låta, om allas vår Björn Ranelid skulle ta plats i Svenska Akademien.

Det går mestadels på i munter, sympatisk halvfart. Annat var ju inte att vänta. Och det är som tidigare nämnts hans utsvävningar, som också kan gå långt in i oss själva, och som gör även denna upplaga av Appelquist-ståupp minnesvärd.

De andra knepigheterna då? En är en man (packad?) som bestämt sig för att det här med publiksamverkan får man ta tag i själv. Knappast Appelquists fel. Det är däremot när han till sist svarar på den där frågan om meningen med livet: Att bli världsmästare i att skapa tipspromenader. Den ultimata promenaden, framförd på någon sorts norrländsk dialekt, är en fenomenal utläggning om hur den skulle utgå från Kebnekajse. Och blir galnare och galnare, med ingredienser som hiv-smittade vargar, helikopterlyft av världens störta marsipangris. Ett unikt nummer, som får Maximteatern att nästan välta. Men detta är framfört förut och har mindre med den ställda frågan att göra. Så till slut blev det Kristoffer Appelquists egen show ändå.