Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 02:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-lyckad-evakuering-av-jean-cocteau/

Scenrecensioner

Scenrecension: Lyckad evakuering av Jean Cocteau

Foto: Sören Vilks

Rebecka Hemse regidebuterar när en utbrytargrupp från Dramaten spelar i en lägenhet vid Hötorget. De gör Jean Cocteaus ”Evakuering: De förskräckliga föräldrarna” till en tät och komplex föreställning om en dysfunktionell släkt. 

 

Det sitter i väggarna sägs det. Och visst anas en lycklig lättnad hos den lilla utbrytargrupp som har fått flytta ut ur ett Dramatenhus under renovering och in i en evakueringslägenhet vid Hötorget. Regidebuterande Rebecka Hemse har tagit med sig fem skådespelare, bort från en institution i behov av ombyggnad och genomvädring på flera plan, till ett undersökande experiment i form av lägenhetsteater för en intim publikskara.

Ljust och fräscht är det dock inte i det nya hemmet. Drivorna av smutstvätt hos familjen i Jean Cocteaus ”De förskräckliga föräldrarna” syns visserligen inte, men känns. Bente Lykke Møllers och Elsa Ahlbom Fischers rum och kostym skapar en kvarglömd känsla: svagt lysrörsljus flimrar över ratade kontorsbord, heltäckningsmattor och nersuttna soffor i smutsbrunt och nikotingult. Mer av nedmonterad samhällsinstans än familjevåning.

Dramatens ”Evakuering: De förskräckliga föräldrarna” spelas passande nog i en evakueringslägenhet vid Hötorget. Foto: SOREN VILKS

Den franske allkonstnärens pjäs från 1938 är en tragisk fars om en dysfunktionell samling sammanboende – sjuklig mamma, excentrisk pappa, vuxen son, bitter moster. En ny flickvän sätter ordningen i gungning och får de osunda banden att dras åt. Cocteau var en del av surrealismen och även om Hemses version har något av dokumentärens realistiska påtaglighet finns (mar)drömmen hela tiden nära. ”Evakuering: De förskräckliga föräldrarna” blir en skildring av begreppet familj sedd genom nattögon, på en gång sömndruckna och klarvakna. 

Jag har varit på teater i konferensrum, rivningsindustrier, sommarhus och stadsgränder. Greppet med otraditionella scenrum är inte nytt och det är inte poängen här. Det är helt enkelt en lyckad evakuering där platsen passar pjäsen, där vandrandet mellan rum inte tar över eller gör framställningen osammanhängande, utan skapar rörlighet mellan förtätade scener. 

Ensemblen har roligt, spelar nära varandra och publiken (kliver över våra ben på golvet, snuddar vid oss längs väggarna). Helheten är förlåtande mot något överspel i mitten. Anna Björk är hjärtskärande irriterande som plågade, passivt aggressiva modersmonstret Yvonne. Marcus Vögeli ger Michel perfekt obehaglig oberäknelighet och Rakel Benér Gajdusek kliver effektivt genom den kanske minst tacksamma rollen Madeleine. Mellan Danilo Bejaranos Georg och Kristina Törnqvists Léo uppstår en intressant koncentration, här kan göras en läsning av systrarna som två sidor av samma person.

En bild av ett osunt prioriterande samhälle, en bearbetning av en teaterkultur med unkna strukturer eller en blick i smyg på mänskliga beteenden? Här finns flera tolkningslager för en fluga på väggen i en instängd lägenhet.