Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 22:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-magisk-minnesstund-pa-malmo-stadsteater/

Scenrecensioner

Scenrecension: Magisk ”Minnesstund” på Malmö stadsteater

Alexander Abdallah och Katarina Lundgren-Hugg i ”Minnesstund”. Foto: Emmalisa Pauly

Alejandro Leiva Wenger framstår alltmer som en av samtidens stora svenska dramatiker. Uppsättningen av ”Minnesstund” på Malmö stadsteater är bland det tätaste och mest uppfriskande man kan se på en scen i höst. 

 

Det är omisskännligt. Varje gång det är dags att flytta stannar man vid något ögonblick upp och betraktar raderna av packade pappkartonger: Är det där mitt liv? Kanske är det därför det är så självklart och välfunnet att regissören och scenografen Martin Rosengardten har fyllt scenen med just flyttlådor i sin uppsättning av Alejandro Leiva Wengers ”Minnesstund”. Vad blir egentligen kvar av en människa när hon försvinner?

Sackarias är nämligen död, fallen från klippa i Norge, och nu ska hans familj hålla minnesstund. Kanske vill barndomsvännen Jon komma? De stod ju varandra så nära, spelade i samma band och allt vad det var. Absolut. Om det inte vore för att Jon inte alls minns Sackarias. Väl på plats bland snittar och bubbel börjar så en farlig improvisationslek utan fast mark under fötterna, där alla griper efter halmstrån och bejakar varandra i varje absurd missuppfattning – rakt ner i kaninhålet. 

För hos Alejandro Leiva Wenger, som alltmer framstår som en av samtidens stora svenska dramatiker, är språket aldrig oskyldigt eller harmlöst. Det är en förrädare, en ränksmidare, en dimridå och ett verktyg för bryta ner all verklig kommunikation.

Hela ensemblen är faktiskt magiskt närvarande denna premiärkväll. Inte minst Alexander Abdallah är alldeles ljuvlig som den undanglidande Jon, följsam och sökande på gränsen till självutplåning. Han minns ingenting, men är villig att minnas vad som helst, att bli vem som helst.

Jämfört med Frida Röhls uppsättning på Stockholms stadsteater 2016 är spelet här skarpare, och mer skoningslöst exakt – möjligen så när som på lite förlösande publikfrieri mot slutet. Det här är ingen plats för psykologi, och ändå lämnas ingen mänsklig skevhet obelyst.

Martin Rosengardten har i sin regi ett egensinnigt estetiskt handlag som känns igen från tolkningen av Schimmelpfennigs ”Det svarta vattnet” häromåret, och det är ett konstnärskap jag ser fram emot att följa. ”Minnesstund” på Intiman är nämligen bland det tätaste, roligaste och mest uppfriskande som går att se på en teaterscen i höst.