När Måns Zelmerlöw showar på Grand Hôtel i Stockholm är jullåtarna lyxiga och mellansnacket lagom vasst. Man spinner som en katt – ända tills han börjar sjunga ”Kvinnaböske” och Tupac, skriver DN:s Mattias Dahlström.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-03-31 02:21
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-mans-zelmerlows-julshow-har-rotterna-i-80-talets-lordagskvallar/
MUSIK
Scenrecension: Måns Zelmerlöws julshow har rötterna i 80-talets lördagskvällar
Måns Zelmerlöws största idol och förebild är Björn Skifs. Man ska alltid ha det i åtanke när man ser Eurovision Song Contest-vinnaren. Det är mot den E4:an-breda, folkliga underhållningen, för evigt med rötterna i åttiotalets SVT-lördagskvällar, som den 33-årige Zelmerlöw siktar.
Han hamnar bitvis väldigt nära sina drömmars mål den här kvällen. Inledningsvis sätter Lundapågen inte en fot fel under sin julshow på Vinterträdgårdens scen. Det Zelmerlöw möjligen saknar i röstresurser i jämförelse med idolen Skifs – även om han som sångare har breddat sitt register och ökat sin säkerhet rejält genom åren – tar han igen med proffsigt publikfrieri.
De obligatoriska versionerna av jullåtar är lyxiga och smakfulla, med mycket blås från det utmärkta bandet. Mellansnacket, med manus av den i sammanhanget närmast oundvikliga Edward af Sillén, är precis så där lagom vasst, i en blandning av personliga uppväxtberättelser, ett oväntat roligt kokainskämt och en jämförelse mellan julaftonens mest berömda födelsedagsbarn Jesus och Pernilla Wahlgren (”Jesus har lite mer integritet”). Här finns något för alla: lite sång, lite dans, lite naket (referenser till den där ökända reklamfilmen med honom spritt språngande på hästryggen).
Zelmerlöw stryker publiken medhårs så mjukt, så fint, så omtänksamt att man bara sitter och spinner som en katt.
Sedan börjar han steg för steg frångå sitt effektiva framgångskoncept och låter julshowen utvecklas till en mer konventionell popkonsert. Då blir det också skakigare. Mellansnacken blir färre och väntan mellan Melodifestivalhittarna alltmer påtaglig. När Zelmerlöw till slut hamnar i det utdragna medley som ska visa upp honom som musikalisk ”allätare”, vilket i det här fallet innebär en rätt hiskelig blandning av ”Sportradion”-rock, Hasse ”Kvinnaböske” Andersson och Tupac (!), känns han direkt vilsen. Det är ju i rollen som ”Idol”-generationens Skifs, den minsta gemensamma nämnarens självironiska allkonstnär, som han är som mest bekväm och övertygande.