Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

Scenrecension: ”Massakerguden” – lättviktigt hantverk som aldrig ­lyfter

Både skådespelare och scenografi är utmärkta, men pjäsen engagerar inte riktigt.
Både skådespelare och scenografi är utmärkta, men pjäsen engagerar inte riktigt. Foto: Micke Sandström

Kristina Lindquist om ”Massakerguden” på Uppsala stadsteater.

”Massakerguden”

av Yasmina Reza

Översättning: Anders Bodegård. Regi: Anders Lundorph. Scenografi & kostym: Eilev Skinnarmo. Dramaturg: Marie Persson Hedenius. Ljus: Anders Ekman. Mask: Ella Carlefalk. Med: Åsa Forsblad Morisse, Joakim Gräns, Aksel Morisse, Moa Silén. Scen: Uppsala stadsteater. Speltid: 1 tim 30 min

Två tänder är utslagna, så nu sitter de här med kaffe, kaka och en eskalerande dålig stämning. Ett par elvaåringar har hamnat i bråk och deras föräldrar skulle nog kunna reda ut saken om de inte vore så upptagna med sina egna välupp­fostrade aggressioner. Véronique, som i Anders Lundorphs uppsättning spelas av Åsa Forsblad Morisse, är den skadade pojkens mor och konfliktens motor. Med eleganta nålstick vägrar hon låta situationen komma till ro.

”Massakerguden” (”Le dieu du carnage”) är den franska dramatikern Yasmina Rezas mest kända pjäs, som också blivit film i regi av Roman Polanski. Liksom i hennes uppmärksammade ”Art” är det olika nyanser av medelklass som ska dissekeras, varpå något slags sanning är tänkt att välla fram.

Detta sker också, närmast bokstavligt, med en förlösande spya rakt över den vita inredningen. Uppkastningen får relationer och allianser att falla, och snart står vi inför ett uppblossande könskrig innan allt kastas om igen. Michel (Joakim Gräns) får ett oväntat utbrott och börjar dricka tillsammans med Alain (Aksel Morisse), i en ­effektiv bild av manlig lojalitet.

Alla dricker. Men resan in i det ­dionysiska tillståndet är inte så övertygande som den skulle behöva vara i en pjäs om att tappa kontrollen; vi hamnar snarare i en underhållande och välspelad fars som inte tar några risker.

Det låga och djuriska dyker i stället upp i koloniala fantasier om ett ursprungligt och odefinierat ­”Afrika”; det är inte helt lätt att avgöra om det handlar om ett uttryck för rasism eller en skildring av rasistiska föreställningar. Och att förlägga det otämjda utanför historien för att man inte lyckas gestalta det hos sina huvudpersoner måste i alla händelser betraktas som ett berättar­tekniskt misslyckande.

Men det är fyra skickliga skåde­spelare som tar sig an Yasmina Rezas blodfattiga massaker, och de arbetar hårt. Det finns trots allt en stor komisk potential i krocken ­mellan det civiliserade och det oborstade, och Moa Silén är nog den som förvaltar den effekten bäst ikväll. En riktig fullträff är också Eilev Skinnarmos scenografi, där golvet spricker upp och väggarna rämnar vid minsta beröring. Problemet är själva pjäsen: Ett oklanderligt men lättviktigt hantverk, som inte riktigt engagerar.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.