Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 11:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-masterligt-lysande-och-lite-for-barn-tv-crazy/

Scenrecensioner

Scenrecension: Mästerligt, lysande och lite för barn-tv-crazy

Björn Carlberg och Petter Lennstrand Foto: Jokum Sommer

Publiken tjuter som sockeröverdoserade sexåringar på kalas när Klotty, Allram och de andra folkkära dockorna paraderar förbi på Scalateaterns scen, skriver Niklas Wahllöf. 

Radio- och tv-programledare, tonårsyoutubare också, till och med nyhetsredaktioner har gjort det: Lämnat studion och gått ut på scenen för att möta sin publik. Det har inte alltid varit en bra idé (”Nyhetsankorna” på Berns i rodnande åminnelse) men det är fint att teatern som social dragningskraft vägrar att dö.

Att nu Peter Lennstrand och Björn Carlberg tar sina tv-dockor från generationsöverskridande serier som ”Allram Eest”, ”Kjell” och ”Operation Klotty” ut på tiljorna är ändå ett konststycke i sig. ”Hur fan ska de göra det här?”, uttalades på åtminstone bänk 4 strax innan ridån drogs undan.

Genom att vara med, på buktalarvis.

Salongen tjuter som sockeröverdoserade sexåringar på kalas så fort en gammal favorit visar sig på scenen. Som Kjell från Bagarmossen, hans storrökande mamma Birgitta (lysande spelad), Allram, Klotty, Renata, Margareta och allt vad de heter. Det blir en sketchkavalkad med bitvis väl hastiga dock- och scenografibyten. Medan ett längre framträdande som styrelseproffset Ulf af Uttermans lektion i osentimental industriekonomi är briljant.

Väldigt mycket – nästan allt – i Lennstrands och Carlbergs marionettversion av verkligheten berör det eviga maktspelet. Den ojämlikhet som vår civilisation tycks nära nog sträva efter i alla former av relationer. Föreställningen utgör inte bara en kavalkad av kultiga dockfavoriter, utan också en strålkastare på denna skit, att en måste sätta sig på en annan för att må bra. 

Nyrika Renata som desperat försöker matcha gamla-pengar-Margareta, igelkotten Hans Skägga (ny favorit) vars föredrag om sin urusla blogg Rimochresor körs över av komplett okunniga men självsäkra Pål Canine. Eller bilförsäljar-Klotty som kränger den risigaste skrothög till sin blåögda bror. För att nämna tre par där till och med ansiktsuttrycken utstrålar underlägets sorg alternativt självtillräcklighetens belåtenhet.

Varför glömmer jag ibland bort det där, hur otroligt bra dockspelare Carlberg och Lennstrand är? Hur de kan få Pekkasjärvi-gangstern Risto att se fullkomlig förälskad ut när han tar av sig solbrillorna och tittar på Brighton-Andrew, eller hur Hans Skäggas nos vibrerar av scenskräck?

För att ibland hänger inte innehållet med. Trots en genomgående lysande röstakrobatik (imiterar någon en Svenskt näringsliv-idiot bättre?), en mästerlig dockdesign, eller vad det heter, och ett syrligt förakt för översittare, så tenderar humorn för ofta att bli mer av typen SVT Barn-crazy. Naturligt kanske men dock. 

Efter vårt imponerade fnitter över den lyckade transformationen till teater måste ju själva humorn träda in och skänka en råsop. Och, jodå, framtiden ser ljus ut. När nya dockan ”stand up-komikern” Gergei Basso skjuter sig i munnen i slow motion eller aspackad lämnar sina barn på dagis, då griper helhetsuttrycket tag ända inne i kärnan i en. Han får väl växa till sig i en tv-studio och komma tillbaka med en scenshow.

 

 

 

Läs fler scenrecensioner och fler texter av Niklas Wahllöf