Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 22:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-mystiskt-och-vackert-men-val-kontaktlost/

Scenrecensioner

Scenrecension: ”The quiet” är mystiskt och vackert – men väl kontaktlöst

Dansarna i ”The quiet” är likadant klädda, men skickar samtidigt ut subtila individuella signaler. Foto: Ben Mergelsberg

Jefta van Dinthers dansverk ”The quiet” på Orionteatern är som att bevittna en oförklarlig ritual. Det är meditativt, men också ganska inneslutet i sig själv, skriver Maina Arvas.

Rätta artikel

”Alla kvinnor i mig är trötta.” Orden dyker upp i huvudet under ”The quiet”, Jefta van Dinthers nya verk som efter urpremiären på Hau i Berlin i mars nu har Sverigepremiär på Orionteatern i Stockholm. Det är kanske inte så konstigt, de kommer från poeten Nayyirah Waheed och har nästan älskats sönder som Instagramcitat. Här på scenen gestaltas just känslan av att ens erfarenheter ingår i en lång rad liknande erfarenheter som lagras genom generationer. Att alla kvinnor har alla kvinnor inom sig.

De fem kvinnorna som trevar och prövar sig fram på scenen – åtminstone till en början med en air av kollektiv trötthet – är alla erfarna dansare som har lämnat sina fotspår i både dansvärlden och på olika sätt hos van Dinther personligen. Det är därför han har valt att göra ”The quiet” tillsammans med just dem. Linda Adami, Alexandra Campbell, Lisa Drake, Cecilia Roos, Agnieszka Dlugoszewska och Kristine Slettevold i likadana ljusa tröjklänningar, lätta dunvästar och tjocksulade sneakers smälter samman i en illusion av likhet. Men inifrån gruppen skickar de ut subtila individuella signaler.

De rör sig långsamt, sitter, arbetar så plötsligt frenetiskt med något som verkar ha med golvmattan att göra. Drar fram ett tält och sätter ihop det. Vad handlar det om? Den som letar efter en tydlig koreografi och ett tydligt narrativ blir frustrerad, publikutmaningen här är att bara vara i flödet av rörelse, röster och bilder.

God hjälp i detta varande har vi av Minna Tiikkainens mörka ljus, David Kiers smygigt associationstriggande ljud och Cristina Nyffelers stiliserade rum som är både stängt och öppet – teamet som van Dinther även gjorde ”Dark field analysis” med 2017. De bygger sakta upp verket till en meditation, kanske över minnet, åldrandet, erfarenheten och inåtblickandet. Tältduken förvandlas med ljus och skuggspel till ett membran mellan fantasi och verklighet. En stark känsla av naturens närvaro frammanas utan att den alls är visuellt representerad. 

Det känns ibland som att vara en utomstående som bevittnar en oförklarlig ritual. Jag börjar längta efter mer kontakt, att komma närmare kvinnorna på scenen. ”The quiet” är mystiskt, suggestivt och vackert, men lite väl inneslutet i sig självt.