”Ocean” på Unga Klara ställer frågor om intimitet. Det är lite långt – men bjuder på en sublim konklusion, skriver DN:s Pia Huss.
TEATER
”Ocean”
Text & regi: Paula Stenström Öhman.
Scenografi, video- & ljusdesign: Markus Granqvist. Musik/ljud: Saemundur Grettison. Kostym: Tove Berglund. I rollerna: Lars Bringås, Ana Gil De Melo Nacimiento, Maia Hansson Bergqvist, David Fukamachi Regnfors, Oskar Thunberg. Scen: Unga Klara. Speltid 3 timmar inklusive paus.
Markus Granqvists scenografi häller ett hav av simmande och lysande fiskar över fonden. En blå oändlighet av rörelser, nära men samtidigt oberörbara och åtskilda. Allt är en visuell metafor för Paula Stenström Öhmans nya stycke ”Ocean”, en på premiären närmare tre timmar lång, aningen för lång, undersökning av begreppet intimitet.
Vad betyder det? Är sex och intimitet ett och detsamma? Skiljer sig upplevelsen av intimitet mellan ung och gammal? Är fysisk närhet en förutsättning eller kan intimiteten uppstå i ett ögonblick mellan två främlingar? Hur förhåller sig våld till intimitet? Frågorna är otaliga och ständigt formuleras nya gåtor.
Självklart sitter ett samarbete mellan Lumor och Unga Klara som hand i handske. Båda intresserar sig för det som skaver. Båda beforskar sina ämnen och förmår koppla komplexa frågor till en alldeles armsvettigt vardaglig, tragikomisk oglamorös verklighet. Så ock här, där varje skådespelare sömlöst och oupphörligt rör sig mellan roller och sammanhang. Undersökandet av intimitet pågår på serviceboendet, bland de nattvandrande tonårsföräldrarna, i nyss inledda, eller smärtsamt avslutade, kärleksförhållanden och i den plågsammaste av alla miljöer, högstadiet.
Uppsättningen bjuder ett berörande ensemblespel i oupphörlig växling mellan roller och uttryck; naturalism, diskurs, buskis och drama. Stenströms text frågar och påstår men det är gestaltandet, kropparna, ryggarnas bågar och blickarna, som får spelet att verkligen nudda vid den, trots allt så ogripbara, intimiteten. Och så, som en konklusion, Oscar Thunberg i rollen som servitris i för trång jacka. Hens minimalt ironiska gestik, vinkeln av flaskan över glasen, blicken av tröst mot en ensam själ, det är sublimt. Ögonblänk av total intimitet, lika omfamnande som avslöjande.
Läs fler aktuella scenrecensioner.