Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 17:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-pafrestande-lagmalt-om-att-bli-salig-pa-sin-tro/

Scenrecensioner

Scenrecension: Påfrestande lågmält om att bli salig på sin tro

Einar Bredefeldt som Ingmar och Emma Mehonic som Gertrud. Foto: Micke Sandström

Helsingborgs stadsteaters uppsättning av Selma Lagerlöfs ”Jerusalem” liknar ett tillstånd snarare än ett drama, skriver Kristina Lindquist.

Torra löv faller över scenen. Det är en känsla av permanent höst i Sven Dahlbergs vackra scenografi, fastän årstiderna går och livet inte vänder tillbaka. Atmosfären får röst av Karin Ingmarsdotter (Kajsa Ericsson) som i en av föreställningens nyckelrepliker utbrister: ”Nya tider? Jag ser inget nytt. Jag ser bara det gamla gå sönder.” För livet hos de fattiga dalabönderna blev aldrig sig likt sedan Stor-Ingmar på Ingmarsgården gick och dog i forsen, och som ett slags frånvarande gud fader vilar han över vilsna vadmalssjälar som försöker hålla balansen på osäker mark.

Tom Silkeberg har för Helsingborgs stadsteater skapat en starkt stiliserad dramatisering av Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”, eller åtminstone av romanens första del som utspelar sig hemma i Sverige. De här krakarna kommer nämligen aldrig iväg till det heliga landet, i en medvetenhet om att berättelsens kärna ligger i själva beslutet att bryta upp för en glimt av paradiset.

Det är så mycket som ska avhandlas – nya missionshus och nya konflikter, kärlek och svek och missförstånd och ödets grymma ironier. Kanske är det just därför som regissören Madeleine Røn Juul har valt ett långsamt tempo, där intrigen är underordnad stämningar och där ensemblens gestalter suddas ut till ett grått kollektiv i fattigdomens gemensamma dräkt. Som en kör med många stämmor, där rösterna knappt går skilja från varandra.

Den här uppsättningen präglas av en lika skön som påfrestande lågmäldhet, som får den att likna ett tillstånd snarare än ett drama. Det är konsekvent, och estetiskt tilltalande, men stundtals sitter jag önskar att något ska bryta igenom, att vändpunkterna ska få större kraft och att berättelsens individer ska träda fram tydligare.

Det finns absolut sådana inslag, ska sägas. Dag Malmberg sticker exempelvis ut som den karismatiske Helgum, en tidlös sektledare som ställer syskon mot varandra och barn mot föräldrar. Det är också plågsamt ljuvligt när ambivalensen hos Ingmar (Einar Bredefeldt) tar sig rent fysiska uttryck, som en ryckig dans med ödet. Ska han svika sin älskade Gertrud för släktgården?

I Emma Mehonics explosiva gestaltning av den galna sorgen hos Gertrud finns sedan – äntligen – ett slags förkroppsligande av de krafter som får människor att lämna allt och följa löftet om evigheten.

För Selma Lagerlöf visste nog att religionen både kan beskrivas som ett dövande opium, och som hjärtat i en hjärtlös värld.