Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-peaches-vacker-liv-i-klassisk-rockopera/

Scenrecensioner

Scenrecension: Peaches väcker liv i klassisk rockopera

Artisten Peaches på Stockholm Fringe Festival. Foto: Orionteatern

Den extravaganta artisten Peaches gästar Sverige med sin egen tolkning av rockoperan ”Jesus Christ Superstar”. Hon spelar inte bara alla rollerna sjöng, hon har ett sångregister att dö för och avslöjar verkets förlegade könsroller, skriver DN:s kritiker Anna Håkansson.

Bara idén att i ensamt majestät göra ”Jesus Christ Superstar” borde förläna den kanadensiska electroclash-artisten Peaches ett pris lika gyllene och extravagant som någonsin hennes scenkostym. Detta möjligen sagt i avgudadyrkan, men visst är det något välgörande blasfemiskt att se en ”larger than life”-artist ikläda sig rollen som en annan. 

När det kommer till show är den sexualliberala Peaches knappast heller känd för sin anspråkslöshet. Desto märkvärdigare då att få se, och framför allt höra, henne ta sig an Andrew Lloyd Webbers emblematiska rockopera från 1970 helt utan krusiduller. 

Läs mer: Peaches berättar om showen i en DN-intervju 

Med Mathias Susaas Halvorsen på flygel som enda men avgörande motspelare ger hon liv åt allt från horder av fariséer och leprasjuka till Jesus själv. Endast genom att använda små förändringar i kroppsspråk, i kombination med ett sångregister att dö för, fyller hon Orionteaterns avskalade scenrum med hela den spännvidd av uttryck som bara en rockopera kräver.

Samtidigt är det just den renodlade formen, i kombination med Peaches queera persona, som avslöjar styckets och historieskrivningens förlegade könsroller. Från att ironiskt kontrastera den ljuvt vårdande Maria Magdalena mot Judas stela bredbenthet i ”Everything’s alright” ger hon henne återupprättelse genom att ersätta den sedvanliga desperationen i ”I don’t know how to love him” med moget milt överseende. 

Rakt in i samtiden kliver också Peaches kung Herodes, en populistisk publikdomptör starkt påminnandes om valfri högerpopulistisk politiker nära dig. Men det är varken samtidskopplingar eller könsrollsdissekering som gör ”Peaches christ superstar” till den överväldigande föreställning den är. Det är snarare det allvar hon tar sig an uppdraget på. Under artistpersonan finns en människa som en gång i världen förälskade sig i en rockopera om en superstjärna, inte helt olik henne själv, som faktiskt förmår att väcka liv i de döda.

Läs fler scenrecensioner i DN