Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

Scenrecension: Roligt och kvickfotat med Bergman på Romateatern

Ensemblen i Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende” på Romateatern.
Ensemblen i Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende” på Romateatern. Foto: Karl Melander

Vindstilla, 20 grader och fullmåne. Sommarnatten kan inte le bredare än under premiärkvällen då Romateatern, i samarbete med Dramaten, hoppar över skaklarna och vänder blicken från Shakespeare. I år spelas Ingmar Bergman, det är ju 100-årsjubileum för Fårö-enslingen bevars. 

TEATER

”Sommarnattens leende”
Av Ingmar Bergman

Dramatisering: Nina Pontén. Regi: Hugo Hansén. Scenografi: Marcus Olson. Mask: Angelica Ekeberg. Musik: Jakob Norin. I rollerna: Lia Boysen, Peter Eggers, Rachel Molin, Andreas Rothlin Svensson, Lena Strömdahl, Natalie Sundelin, Joel Ödmann, Alexandra Drotz Ruhn, Steve Kratz med flera. Scen: Romateatern, Gotland. Speltid: 2 timmar, 30 minuter.

Men samtidigt, Bergman sneglade också gärna mot Shakespeare, både i teman och klassiska uppsättningar. I ”Sommarnattens leende” (kom först som film 1955) låter han kärlekens, och framför allt svartsjukans, förvecklingar trassla sig fram genom den förföriska natten. 

När Shakespeare i ”En midsommarnattsdröm” uppmanar Puck att droppa kärlekssaft i ögonen på motvilliga älskande, är det här Lena Strömdahl i rollen som den klarsynta Fru Armfeldt, som spiller i av magiskt vin åt middagssällskapet. Drycken rinner ner och sanningen kommer upp.

Handlingen utspelar sig i herrgårdsmiljö kring förra sekelskiftet. Änklingen advokat Egerman (en självömkande Steve Kratz) har nu tagit sig för med att gänga purunga Anne (Natalie Sundelin), som ännu flera år efter vigseln inte vågar, läs vill, ligga med honom. Hon är i stället hemligt intresserad av Egermans blyge, livstvivlande teolog till son (Joel Ödmann). Egerman bidar men ropar i sömnen efter sin förra älskarinna, skådespelerskan Desirée Armfeldt. Lia Boysen spelar denna skönt självständiga kvinna med snudd på samma bett som det Eva Dahlbeck visade i ursprungsfilmen. Desirées nye älskare heter Greve Malcolm. Peter Eggers gör honom dumgalet komiskt stöveltrampande, men nog är det obegripligt varför Desirée, liksom hans konstant bedragna hustru (Rachel Mohlin), över huvud taget engagerar sig.

Det är rätt nattståndet men ändå, förstås, också roligt, kvickfotat och underhållande.

De är ju båda så mycket coolare. Samtidigt leker och lever tjänstefolket, pigan Petra och kusken Frid (Andreas Rothlin Svensson), ut sin betydligt mer levnadslustiga och ömsesidiga attraktion. Lägg här till en underbar Lena Strömdahl, lika frän i rollen som Desirées moder och som kokerskan Beata. Enkom Strömdahls kroppshållning är en förfinad men välriktad grimasch mot hela mansgriseriet.

”Sommarnattens leende” är en tragikomisk svartsjukekarusell där, precis som Alexandra Drotz Ruhns kammarpiga Petra konstaterar, ”mannen som vanligt tar över scenen”. Fast här gäller det knappast vad skådespeleriet anbelangar, kvinnorna äger och Andreas Rothlin Svensson som med lyckliga kroppseruptioner spelar fram en helt oemotståndlig kusk Frid.

”Sommarnattens leende” trallar den gamla vanliga visan om otrogna män och nonchalerade hustrur toppat av ett barnäktenskap. Rätt nattståndet men ändå, förstås, också roligt, kvickfotat och underhållande när det hela framförs av en solbränt spelglad ensemble och Jakob Norins musik tonar in med klanger av nutida pastoral. Men nog hade det varit en extra bonus om Hugo Hanséns regi och Nina Ponténs bearbetning hade lånat in en dos av den osentimentala inställning skådespelaren och primadonnan Margareta Krook visade inför helgedomen: ”Prutt på dig Ingmar!”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.