Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-25 04:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-rorande-om-att-komma-ut-ur-garderoben/

Scenrecensioner

Scenrecension: Rörande om att komma ut ur garderoben

Bild 1 av 2 Michael Segerström i ”Arg gubbe” på Teater Giljotin
Foto: Palle Lindquist
Bild 2 av 2
Foto: Palle Lindquist

Michael Segerström håller en explosiv och rörande monolog om att komma ut ur garderoben, skriver Kristina Lindquist. 

Att vara bög, vad är det för ett futtigt erkännande att komma dragandes med år 2019? ”Nu passar det, när vi har krattat manegen”, säger väl säkert de andra bögarna om snyltaren som plötsligt ska skörda frukterna av deras kamp. För skådespelaren Michael Segerström har alltså kommit ut ur garderoben vid 75 års ålder - och alla gratulerar honom! Fast inuti känns allt mest surt och konstigt och alldeles för sent. 

Själv har han vetat sanningen sedan tonåren, då kukarna hängde som lockande klasar i hans medvetande trots att han försökte bota sig själv med mer eller mindre lyckade möten med flickor i grannskapet. Om man har haft en nära-knull-upplevelse med Vera en trappa ner kan man väl ändå inte vara homosexuell?

Och monologen ”Arg gubbe”, som har premiär på Teater Giljotin under Stockholm Pride och fortsätter med fler speldatum i höst, är verkligen en genuint komplex berättelse om rädsla, kättja och ensamhet.  

Arga gubben Segerström står själv för manus, och det ska sägas att leveransen ofta är starkare än texten – stundtals känns den väldigt skriven och inte riktigt överförd till scenens språk. 

Den ensamme skådespelaren Segerström – som 2008 fick en Guldbagge för sin huvudroll i filmen ”Darling” – är däremot helgjuten i sin explosivt underhållande svada om vedermödorna med att föda fram den sköra del av jaget som gått 60 år över tiden. Ett sceniskt kraftdjur är han, som tycks helt bekväm enbart i teaterns famn. 

Allt annat är nämligen skevt och fel för den här mannen, som ställt in sig på att acceptera att han är en ”förbrukad människa” som dessutom håller på att förlora ”fläsk-kampen” mot Leif GW Persson. Mörkret är rentav så stort att Segerström misstänkliggör sina egna motiv för att komma ut. Var det i själva verket bara så att kalendern gapade tom för en gammal skådis som är kåt på uppmärksamhet, och att han därför såg till att exploatera bögeriet i en föreställning? 

Men när skammen gifter sig med raseriet uppstår också något oväntat, för både Segerström och publiken: ett hopp om att det inte ska vara för sent för livet, trots allt.