Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 23:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-shirins-vargar-ylar-rakt-ut-i-den-kalla-natten/

Scenrecensioner

Scenrecension: ”Shirins vargar” ylar rakt ut i den kalla natten

Victoria Dyrstad och Stefan Gödicke i ”Shirins vargar” på Göteborgs stadsteater. Foto: Ola Kjelbye

”Shirins vargar” utspelar sig i en värld som aldrig har nåtts av ljuset från metoo. Det är en föreställning som rör sig från oklarhet till klarhet, skriver Isa Andersson.

Rätta artikel

Göteborgs stadsteater lägger ett tungt vedträ på internationella kvinnodagens marsbrasa genom premiären av ”Shirins vargar”. En pjäs som utspelar sig i en stålhård skuggvärld av maktspel, sexköp och övergrepp – dit varken ljuset från metoo eller ny samtyckeslag når ens en gnutta.

Här irrar två sargade, kvaddade kvinnor omkring i ett slags patriarkalt Hades, på olika sätt utsatta för hungriga mäns blickar, händer, kön. Unga, ultrabegåvade dramatikern Johanna Svalbacke har skapat ett suggestivt drama i tre akter. Det pendlar mellan drabbande rått – och grumligt gåtfullt. 

Jag vet exempelvis inte vad jag ska tro om Carina M Johanssons stapplande, traumatiserade Shirin i första akten. En kvinna (eller rådjur) som krockat med en bil, eller jagas av vargar (eller män). Johan Hafezis hotfulla förövare (eller varg) svävar efter henne som en spöklik schackpjäs, med tungan formad till en stel, otäck pinne. 

Kollisionen är förvisso kongenial med de kraschade karaktärerna, men den abstrakta starten sätter en ton som inte rimmar med resten.

Glest utplacerade björkstammar och en jordhög signalerar skog, de plastdraperade väggarna ger känsla av ett slakthus. Scenen är som klippt ur en Lynchfilm, och sätter ett absurt grundackord som krockar med dramats övriga delar. Kollisionen är förvisso kongenial med de kraschade karaktärerna, men den abstrakta starten sätter en ton som inte rimmar med resten. Jag blir inte förvånad när jag läser att första delen härrör från en annan pjäs av Svalbacke. Regissör Marcus Carlsson, till vardags filmregissör, tar dock hjälp av hela sin filmiska verktygslåda som skapar en stark inramning.

I andra delen möter vi Victoria Dyrstads unga, självdestruktiva Linnea, som säljer sex och dras till att chatta med dubbelt så gamla Mikael (Stefan Gödicke), som anser sig vara en bra kille, trots att han skadar. Dialogens sugande driv och maktförskjutningar utspelar sig både som plingande pratbubblor på en skärm, och på scenen. Chattspråket skapar en absurd distans. 

”Shirins vargar” ylar rakt ut i kalla Göteborgsnatten, långt efter ridå.

Desto mer hudlös är tredje delen, som zoomar in på brottsoffrets kropp. Linnea besöker akuten efter en våldtäkt. Sjukvårdens trygga stämmor är inspelade, liksom det institutionella pappersprasslet och blodtrycksmätarens kardborreband. Linnea nickar mot den osynliga läkaren, öppnar lydigt munnen för topsprov. Max Mitles ljus är en aktiv medspelare på scenen, placerar henne naken under undersökningsbordets lysrör, bländar henne med dokumenterande fotoblixtar. 

En outhärdligt stark avslutning på en föreställning som rör sig från oklarhet till klarhet. ”Shirins vargar” ylar rakt ut i kalla Göteborgsnatten, långt efter ridå.

Läs mer: Här är vårens alla höjdpunkter på teaterscenerna