Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

Scenrecension: ”Som man sår” – genialt om det frustrerade manslivet

Pia Huss recenserar ”Som man sår” på Unga Klara.

Teater

”Som man sår”

Av Kristian Hallberg

Regi/scenografi: Gustav Deinoff. Koreografi: Mari Carrasco. Musik: Toni Martin Dobrzanski. Med: Acaymo Luis Valdes, Anders Johannisson, Arman Fanni, Dag Andersson, Erik Linghede, Françoise Fournier, Richard Sseruwagi m fl. Scen: Unga Klara. Speltid: 2 tim.

För tre år sedan närmade sig Unga Klara den kvinnliga sexualiteten i sin kroppsglada ”Girls will make you blush”. Nu handlar det om männen och anslaget har mörkare ton. För som regissören Gustav Deinoff säger i programhäftet: ”Jag vet inte vad som är ruttet med maskuliniteten. Bara att den är rutten.”

94 procent av alla som sitter i fängelse är män. Män slår och våldtar. Män krigar. Hur kan detta fortsätta generation efter generation?

Kristian Hallbergs pjäs ger inte svaren men här synliggörs strukturer och förs ett så rannsakande och prestigelöst samtal att de vanliga tankelooparna knuffas ur inkörda banor.

Manligheten som enskildheter, men också som en hel kropp, intar scenen när ensemblen stormar fram runt Unga Klaras manege. Män som dånar runt likt en brölande hord men också, och samtidigt, ingår i ett skört och intuitivt dansande kollektiv. Allt gestaltat av sex män och två kvinnor. Åter uppenbaras hur oviktigt det är vad vi har mellan benen. Könsklichéerna bestämmer, dem vi mer eller mindre hårdhänt pressas in i. Som titeln anger: ”Som man sår.”

Än en gång samarbetar regissören Gustav Deinoff med Mari Carrasco, en av landets intressantaste koreografer. Macho, frustration och längtan vävs samman i dans, dialog och uttryck. Män, av tradition så ofta rekryterade till det kollektiv vilket erbjuder större gemenskap i skränen ”Bajen, bärs och rakade brudar” än ger den enskilde mod att söka sin egen svaghet och empati.

Hos Unga Klara ställer ”manligheten” sig själv till svars. Men är det verkligen individens ansvar att kollektivet löper amok? Anders Johannissons Maken undrar fumligt förtvivlat varför just han, den ”schyste”, ska behöva stå vid skampålen?

Hos Unga Klara möter vi det frustrerade manslivet samlat på scenen medan Toni Martin Dobrzanskis musik droppar tårar. Men genom allt silar dock ett ljus. Mitt i plågan och vittnesmålen finns värme och kraft. Här uppenbaras ett framtidshopp med de två barn som då och då träder in på scenen. Oavvisligt betraktar de manligheten och ställer sin avgörande fråga: ”Vem ljuger du för?”

”Som man sår” tillhör de scenkonstupplevelser som är så starkt berörande och genialt framförda att jag lämnar teatern aningen förändrad. Det är fruktansvärt. Och fruktansvärt bra.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.