Den sjätte mest intelligenta i brittisk tv har han röstats fram till, Bill Bailey. Efter Lisa Simpson. Jo, Bailey är välsignad med vansinnigt många talanger, där kvickhet, komik och musikalitet bara är tre. Det räcker väl till. 

När femtiofyraåringen efter precis tre år är tillbaka i stan är publiksorlet på topp: ”Humorns Mozart” (och ”Mike Oldfield”) som han kallats, han som välter teatrar med mer smartness än smaklöshet, nu ska vi både skratta magmusklerna ur oss och bildas.

Men han börjar som om klockan stannade för tre år sedan. Även denna gång är han glad att vara ”på besök i EU”, drar något på skojsvenska och kommenterar det så välfungerande och äppelkindade Sverige där man glatt paddlar kajak till jobbet och det inte spelar roll vilka vi röstar på – för Sverige skulle kunna regeras av en pdf-fil. Medan det hemma i UK är något helt annat. Landet som just nu styrs av ”denna ... denna blonda sak.”

Det går väldigt snabbt i skalle och mun, det är väldigt roligt, tajmningen är, ja, väldig, och skratten väldiga. Men efter en kvart börjar känslan av déjà vu att krypa sig på. Eller vad är det? Ett, säg, popband avkrävs knappast enbart sprillans nya låtar live, det borde inte heller gälla en Bill Bailey-show. Men. Han kastar sig mellan allt från mikroföresläsningar om hur fuck off-fingret uppstod i Aristofanes ”Molnen”, och att knack! knack!-vem där?-leken var Shakespeares idé, till hur han tackade nej till den vedervärdiga tv-tävlingen där kändisar dansar (och varför har man i Sverige gett denna ett engelskt namn?). 

Givetvis briljerar han med spontana inslag på något av scenens många instrument. Och raljerar han över den just nu dummaste britten (nu är det sångaren i East 17 som tydligen råkat köra över sig själv). Men igen. Trots alla snabba, smarta, smidiga kast mellan allt och alla uttryck, så inger den vimsiga och normalt så charmiga riktningslösheten en, nog mer korrekt, smak av rutin.

Det går inte att undvika att bli imponerad här, att skratta om inte magen så läppen av sig där, det här är en älskansvärd favorit som får med sig vilken publik som helst. Men några för långa, trötta partier tenderar att som en brandfilt lägga sig ovanpå nytt syre. Som sjoken av reciterande ur en vansinnig indonesisk parlör.

Han också slutar precis som sist: Keyboard och teremin, elgitarr (med vilken han gör en vandring mellan rummen i sitt hus till death metal), mandolin och bastrumma. Och han gör hårdrocksklassiker med ett helt bord av bjällror. Till jubel, nej glädjevrål, på teatern. Men inte heller Mike Oldfields briljans räckte alltid till.

Läs fler av DN:s scenrecensioner här, och fler texter av Niklas Wahllöf här.