Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-21 13:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-underbar-och-uppslukande-flygande-hollandare/

Scenrecensioner

Scenrecension: Underbar och uppslukande flygande holländare

Cornelia Beskow spelar skeppsdottern Senta i "Den flygande holländaren” på Malmö opera. "Hon äger scenen”, skriver Per Svensson. Foto: Emma Larsson

I "Den flygande holländaren" på Malmö Opera kastas rollerna om och den demoniske sjöfararen blir en bifigur. Det är Cornelia Beskows Senta som äger scenen, skriver DN:s Per Svensson om en vinande vacker föreställning.

Per Svensson
Rätta artikel

Medan ouvertyren slungas från det stormande havet till den skyddande viken vrids barndomstablåer fram på scenen. I ett ombonat rum klappar en liten flicka sin katt. Så reser hon sig och slår upp fönstret mot det svarta.

"Den flygande holländaren" är ett av Richard Wagners tidiga verk, och ska enligt myten ha inspirerats av en stormig sjöresa som det då fattiga och, om han fick säga det själv, missförstådda geniet gjorde sommaren 1839. 

Stormar tvingade hans fartyg att söka nödhamn i Norge, och där låter han sedan i operan holländaren göra ett av sitt var sjunde år tillåtna strandhugg för att leta efter en trogen kvinna. Bara om spökskepparen kan hitta henne kan han bli frälst från det öde som djävulen och hans eget övermod dömt honom till; för evigt vagabondera på vågorna, aldrig få dö, aldrig få ro.

Poeten Charles Baudelaire, en av Wagners tidiga beundrare, sammanfattade i en essä om mästaren gillande "Den flygande holländarens” tematik: "...det är förvisso en mycket vacker tanke att låta återköpandet av en fördömd hägra i en helt ung kvinnas fantasi.”

Förvisso, förvisso. Wagner var mycket förtjust i kvinnan som offrar allt, och trotsar allt, för den frälsande kärlekens skull. Han var, och är, inte ensam om det. Men på Malmö opera låter den unga holländska regissören Lotte de Beer den ”Flygande holländaren” göra en fräck looping ut ur 1800-talsromantiken.

Det är uppfriskande att se, härligt att höra. Det finns inget gengångaraktigt över den här föreställningen, trots att de Beer kostar på sig inslag av nästan buskisartad folkloristisk komik när den norske sjökaptenen Daland (Nikolay Didenko) vädrar en fin äktenskapsaffär. 

Men Carl Larsson-scenografin förminskar inte utan tvärtom förhöjer den intensiva dramatiken i mötet mellan Dalands dotter Senta och den mystiske holländske sjöfararen. Hon har drömt och sjungit om honom länge, en blek man på ett skepp med svarta master och blodröda segel. Nu är han här, och sopranen Cornelia Beskow och basbarytonen Josef Wagner får mörka, sugande, fräsande vågor att rulla ut över salongen. Det är intensivt uppslukande och underbar musikdramatik. 

Holländaren drar av Senta hennes vita klänning, könets och klassens fångdräkt, och låter henne som svart fjäril flyga in i det farliga. Hon skulle ha kunnat vara en av de längtande vid en Broder Daniel-konsert: "Ever since I was eight or nine I've been standing on the shoreline.”

Det viner, mullrar och blixtrar från orkesterdiket. Josef Wagner ger kraftfull trovärdighet åt sin rollfigurs dystra demoni. Men det är till sist Cornelia Beskow som äger scenen; i sitt främlingskap inför det förväntade, i sin förväntan på det främmande.

Lotte de Beer har ”sentaiserat” Wagners opera, kastat om rollerna och gjort holländaren till en bifigur, ett verktyg. Det är inte han som ska frälsas. Det är hon som ska bli fri.