Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-14 20:49 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-underhallande-krankta-man-men-obearbetat-hogstadieallvar-i-revolution/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

Scenrecension: Underhållande kränkta män men obearbetat högstadieallvar i ”Revolution”

"Revolution" på Teater Brunnsgatan Fyra.
"Revolution" på Teater Brunnsgatan Fyra. Foto: Christoffer Andersson 

Första halvan på Kawa Zolfagarys pjäs är uppfriskande och rolig, men ”Revolution” fungerar sämre som allvarsam politisk kommentar. ”Skrattet fastnar inte i halsen, det bara dör”, skriver DN:s Kerstin Gezelius.

Teater

“Revolution”

Av Kawa Zolfagary

 Regi och scenografi: Figge Norling. Medverkande: Stran Çetin, Happy Jankell, Jesper Adefelt och Figge Norling. Ljud och ljus: David Nyström, Robin Auoja och Christoffer Andersson. Kostymchef: Ulrika Lilliehöök. Scen: Teater Brunnsgatan 4, Stockholm. Längd: 1 timme.

Revolutionen är alltid nostalgisk. I entrén till källarteatern på Brunnsgatan hörs musik och skratt och publiken är ovanligt ung. Det är som att kliva in på Kafé 44 under punken, vilket i sin tur var som att kliva in i en källare i Klara på sjuttiotalet, vilket i sin tur byggde på fantasin om Moskva 1916. En känsla av att nu jävlar är det upp till kamp och vi som vill förändra är unga, vackra och tveklösa.

Det blir en skön kontrast mot vad som möter våra ögon när ljuset tänds inne på scenen. En dagsljusbelyst partilokal med väggar som stora whiteboards, ett rörigt kontorsbord, kaffebryggare och fyra personer som stirrar ut i luften med nollställd blick. Politikens verklighet. Dagordning, kaffe, ordförandeval. Hög frånvaro och låga förhoppningar. Men träget, alltid träget.

Hêlîn (Stran Çetin) är fritidsledaren som råkat kliva in i den lilla ungdomspartilokalen för att påverka fritids öppettider. Det är en hopplös skara som välkomnar henne. En kappvändande politikerson (Adelfelt) vars enda intresse är att vara ordförande; en snusande gammal revolutionär (Norling) som felciterar Marx och väntar på fika samt en överpresterande, elegant feminist (Jankell) som kokar det åt honom.

Det är Kawa Zolfagary, författaren till “Vita kränkta män” (senare dramatiserad av Lo Kauppi), som debuterar som dramatiker. I programbladet förklaras att han vill ta ett steg vidare från humorn, som varit hans tillflykt men också just en flykt, till ett drama där skrattet fastnar i halsen. För nu är det allvar. Fascismen växer och utsattheten för dem som fascisterna hatar är ingen lek. 

"Revolution" på Teater Brunnsgatan Fyra.
"Revolution" på Teater Brunnsgatan Fyra. Foto: Christoffer Andersson 

Sån är också dramaturgin. Första halvan uppfriskande och rolig. Adefelt och framför allt Norling, som också regisserat, excellerar som vita kränkta män vars monologer överraskande slår över i sångnummer. Çetins konstanta uttryck av klentrogenhet inför den absurda teater hon har hamnat i är också obetalbar, i ungefär trettio minuter av sextio. Jankell gör vad hon kan för att driva upp sin neurotiska duktiga flicka till komik, men slagsidan är ofrånkomlig.

Männens repliker är helt enkelt roligare och får plats att veckla ut sig i all sin patetik. Kvinnorna ska stå för hjärtat och allvaret, och det är, som deklarerat, inte Zolfagarys område. Skrattet fastnar inte i halsen, det bara dör och lämnar oss med ett famlande, segt, plötsligt helt obearbetat högstadieallvar.

Läs mer: ”Vita kränkta män” ska väcka debatt om rasismen 

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.