Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-15 23:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-unga-dramatens-lilla-mas-flyger-fritt-av-egen-kraft/

Scenrecensioner

Scenrecension: Unga Dramatens lilla mås flyger fritt av egen kraft

Ana Gil de Melo Nascimento Foto: Leonard Stenberg

Unga Dramatens uppsättning av ”Lilla Måsen” är en begivenhet med galet bra skådespeleri, tät text och pilsnabba replikskiften, skriver Pia Huss.

Måsar, luftens skränfockar, singlar över himlen likt fräcka protester. Fågelvärldens fuck you! Av samma slag är Maria Olssons tolkning av Tjechovs ”Måsen”. 

Egen och frifräsig i sin självklara rätt; vi lånar fjädrar av Tjechov och gestaltar dilemmat om att vilja synas och bli sedd, vilja vara nära men ändå ha distans, våga kapa banden till barndomen och på skakiga ben kliva mot framtid och stora drömmar. Och så handlar det, förstås, om att vara barn till en förälder som jagar evig ungdom. Alltihop framfört med ett undertryckt hest protesttjut.

Maria Olsson reducerar det tjechovska persongalleriet till fyra: unge sårige Konstantin, hans vän Nina, Konstantins mor den firade skådespelaren Irina och henne nye kille Boris. Visst, det är han som annars oftast omnämns som Trigorin. Peter Engman gör honom till snubben som släntrar runt i rätt glasögon och pennsmal kavaj. Självupptagen, javisst, men också med förmåga att se och lyssna både på 12-årige Konstantin och 13-åriga Nina – hos Unga Dramaten är de ännu barn. 

Genom Boris blick blixtbelyses också den extremt egocentriska och självupptagna Irina. Maria Olssons text, Tobias Theorells regi och Thérèse Brunnanders gestaltande har filat upp Irina till det outhärdligas gräns. En riktig pain in the ass, så rent förtvivlat komisk.

I centrum står dock Konstantin och Nina. Ana Gil de Melo Nascimentos Konstantin är skör och stark i samma nynnade melodi. Hen skriver dramatik för sin älskade vän Nina. Nu ska stycket framföras inför mamma och Boris. Nerverna vibrerar och blinkar som ljusrören vilka markerar scenen. Konstantins verk framförs lika pretentiöst som någonsin somliga av våra samtida stycken med vidhängande spott, kladdketchup, väsningar och osammanhängande text. 

Det är bara det att här, som så ofta i den riktigt smarta unga dramatiken, finns självironin och humorn med. Det är bajsnödigt men vill också kommunicera vilket Boris, men inte Irina, ser. Boris ser också Ninas skådespelartalang och erbjuder henne en provfilmning. Den explosivitet Rakel Benér Gajdusek laddar sina skutt med säger allt om oförställd glädje.

Tobias Theorells uppsättning är en begivenhet. Galet bra skådespeleri, tät text och pilsnabba precisa replikskiften. Emma Falldes och Tina Paulsons scenografi och Magdalena Åbergs kostym av kartonger, lysrör och gulsvart markeringstejp är såväl samtidsmarkörer som en visualisering av alltings förgänglighet. Och nej, en behöver alls inte ha någon tjechovsk förförståelse av berättelsen, den flyger av egen kraft.