Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

Scenrecension: ”Uppenbarelsen” hudlöst och vackert mästerverk

Rebecka Hemse och Shanti Roney i ”Uppenbarelsen” på Dramatens lilla scen.
Rebecka Hemse och Shanti Roney i ”Uppenbarelsen” på Dramatens lilla scen. Other: Sören Vilks

Dramatikern och regissören Mattias Andersson återbördar apokalypsbegreppet till sitt bibliska ursprung i den mästerliga ”Uppenbarelsen”.

TEATER
”Uppenbarelsen”
Manus, regi: Mattias Andersson
Scenografi: Mattias Andersson, Charlie Åström. Kostym: Anna Heymowska. Ljud och musik: Anna Sóley Tryggvadsdóttir. Skådespelare: Bengt Braskerud, David Fukamachi Regnfors, Electra Hallman, Rebecka Hemse, Shanti Roney, Alexander Salzberger, Nadja Weiss. Scen: Dramaten, Lilla scenen. Tid: 1 timme, 50 minuter.

Vem hade trott att det grekiska ordet apokalyps skulle göra comeback ett stycke in på 2000-talet? I modern tid har apokalypsen flyttat från Nya testamentet till populärkulturen, framför allt till vita duken. Dramatikern och regissören Mattias Andersson har i sin nya pjäs återbördat den till det ursprung där den rätteligen hör hemma, Johannes uppenbarelse, mer känd som ”Uppenbarelseboken”.

Torsdagens premiär på Dramatens lilla scen kan bara beskrivas som en händelse av det förklarade slaget. Den smyger sig på medan publiken tar plats och två scenarbetare tömmer stora sopsäckar med återvinningsflaskor över golvet, medan Rebecka Hemse och Shanti Roney dröjande passerar, kastar en blick, går ut och kommer tillbaka.

Ett par av skådespelarna sitter kvar på första bänk. Ljuset fortfarande tänt, som för att markera att gränsen mellan det som händer på scenen och i salongen är en öppen fråga. Låga röster som växer i styrka, slår an ett dovt ackord som ligger kvar under de två timmar föreställningen varar.

Man behöver inte vara bibelsprängd för att förstå att detta soprum inte är vilken kommunal återvinningsstation som helst. Hit kommer bröderna Tim och Sam, David Fukamachi Regnfors och Alexander Salzberger, för att röka på, lutade över var sin stol. Och här får snart Tim en uppenbarelse vid åsynen av de tomma plastflaskorna, inte värdelösa sopor, som vi dödliga kunde tro, utan en näringsrik komposthög som kan ge liv åt framtidens växtlighet.

Det utvecklas till en klassisk konflikt, förstärkt av de religiösa övertoner som alltid funnits i Mattias Anderssons dramatik och egna iscensättningar.

En vacker bild av brödraskap som snart slår över i sin motsats, det eviga motivet med Kain och Abel, upprepat hos Shakespeare – Edgar och Edmund i ”Kung Lear” – liksom i historiens och dagens verkliga krig.

Rebecka Hemse och Shanti Roney blir huvudpersonerna i ett liknande drama när Mikael får besök av en ängel som uppmanar honom att ligga med tiggerskan Maria, som för övrigt tillbringar nätterna på några kartongbitar i det aktuella soprummet. Det utvecklas till en klassisk konflikt, förstärkt av de religiösa övertoner som alltid funnits i Mattias Anderssons dramatik och egna iscensättningar.

Jag kan inte se annat än att ”Uppenbarelsen”, som Dramatenpjäsen heter, är ett mästerverk. Om Jon Fosse är mystiker, står Mattias Andersson närmare den exegetiska skolan. Han översätter Bibelns texter och förvandlar dem till moderna berättelser, placerade mitt i vårt blödande nu. Här har alla samtal upphört, här har drömmarna om ett rent förflutet tagit nya stryptag på oss, här vadar vi i historiens sopor.

Alltsammans i egen regi och scenografi, det senare med hjälp av den sublime ljussättaren Charlie Åström. Så hudlöst och vackert spelat, förutom av de redan nämnda: Nadja Weiss – hon är Maria – Electra Hallman och Bengt Braskered. Ett drama det blir nödvändigt att utförligare återvända till.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.