Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 04:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-urban-stilmix-med-hog-kollektiv-energi/

Scenrecensioner

Scenrecension: Urban stilmix med hög kollektiv energi

Den fransk-marockanske koreografen Fouad Boussoufs verk ”Näss” turnerar i flera svenska städer. Foto: Emmalisa Panly

Koreografen Fouad Boussouf blandar samtida dans med nycirkus och har ett ben kvar i den marockanska traditionen. Energinivån är hög, musiken påträngande. Det är omöjligt att inte ryckas med på Dansens hus. 

Det finns en sentens som lyder något i stil med att varje människa bär en bok inom sig. Det vill säga att allas liv förtjänar att berättas. Men långt ifrån alla kan, eller vill, verbalisera sitt inre och det finns något befriande i att det universella språket dans lägger bort alla ord, allt begagnat bla bla bla, för att i stället låta kroppar tala – för nog bär vi alla en personlig rörelsesekvens inom oss, en egen takt eller vibration?

Sådant funderar jag på när jag ser ”Näss”, fransk-marockanske koreografen Fouad Boussoufs verk från 2018, som nu gästar Stockholm under sin landsomfattande turné med Dansnät Sverige. 

Det första vi möter är sju män med olika ursprung som har ryggen mot publiken och som stampar takten med barfotafötter framför en hög betongvägg på en i övrigt tom scen. De bär jackor och rockar över vardagliga t-shirts, bildar inledningsvis ett slags synkroniserat urbant kollektiv. Under den knappt timslånga föreställningen bryter sig dansarna så loss i individuella solon, eller möts i duell-lika duetter, men återfaller alltid i den rytm som gruppen eller, om man så vill, folkmassan, dikterar. 

Nass (näss) betyder folk på arabiska. Fouad Boussouf är född i Marocko och står med ena benet i marockanska danstraditioner, det andra förankrade han i en hiphop-kultur under uppväxten i Paris-förorten Val-de-Marne, dit familjen Boussouf flyttade när han var sju år. Kompaniet Cie Massala grundande han 2006 med visionen att addera samtida dans och nycirkus till sina tidigare influenser, vilket även präglar ”Näss”. 

Det är också denna urbana stilmix som gör att dansarnas särskiljande energier blir synliga: samtliga är skickliga, men Maxime Cozic sticker ut genom att göra hiphop-moves med sådan gracil ekvilibrism att det minner om Barysjnikovs glansdagar. 

Men nu glömmer jag det viktigaste: Musiken! 

Den nästan påträngande rytmen, sammansatt av Roman Bestion, är ”Näss” kraftkälla och ram. Den böljar från traditionellt trummande till hård electro. Stundtals förlorar sig dansarna i ett nästan transliknande tillstånd när vibrationerna fortplantar sig från den ena till den andra; ett mjukt barfotastampande kan accelerera till nästan öronbedövande nivå, eller ge eko i taktfasta huvudnickningar på andra sidan scenen. 

Lite kuriosa är att titeln ”Näss” också är en blinkning till den marockanska folkmusikgruppen Nass el Ghiwane, som gick i bräschen för att introducera moderna västerländska instrument i marockansk musik, samtidigt som de omfamnade den antika Gnawamusiken. 

Energinivån är alltså hög. 

Ändå är det som att jag saknar något, det där lilla extra som gör att en föreställning känns i maggropen. Ju mer de krämar på, desto mer är det som att verket sluter sig, inger en lite ödslig känsla av att stå stilla och nykter intill ett dansgolv som exploderar.

Samtidigt är det omöjligt att inte ryckas med när koreografen vid applådtacket dyker upp för att omfamna dansarna som med svettindränkta t-shirtar tar emot publikens stående ovationer. Cie Massala avslutar med att få ett fullsatt Dansens hus att tillsammans klappa fram en nyårsraket. En universell rytmlek som på ett fint sätt bryter barriären mellan scen och salong. 

Fotnot: Efter Dansens hus turnerar Näss vidare till: Malmö, Falkenberg, Uppsala, Jönköping, Gävle, Karlshamn, Vara, Borås, Växjö, Västerås och Uddevalla.