Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-22 00:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-utdraget-och-ofokuserat-om-samhallseliten/

Scenrecensioner

Scenrecension: Utdraget och ofokuserat om samhällseliten

Mattias Lech, Moa Silén, Simon Reithner Foto: Markus Gårder

Stundtals är ”Eliten esse, non videri” på Uppsala stadsteater smart och överraskande, men ofta är det som att titta på en utdragen improvisation, skriver Maina Arvas.

Rätta artikel

Sidenglänsande draperingar i obestämbar champagnefärg täcker väggarna, kandelabrar lyser svagt upp rummet där publiken tar plats som vid ett gästabud. Hos adelsfamiljen Dag och Natt (där de kallar varandra sådant som Nussan) blir kulturkrocken påtaglig när den oväntat inviterade Isa (Moa Silén), med författarambitioner men tillfälligt uppdrag att digitalisera adliga släktkrönikor, kliver in. Hon säger ”coolt”, de säger ”amusant”. Hon säger att hon kommer från Högdalen, de hör ”högadeln”. 

Medan akten skruvas mot teatral thriller och vidare till skräckfars går det upp för henne att hon är där av en helt annan anledning än hon trodde. Den inte bara utdöende utan faktiskt redan döda släkten behöver henne för sin spöklika fortlevnad och hon blir brutalt utnyttjad under rituella former.

Utnyttjandet av den unga kvinnan upprepas under de kommande två akterna i ”Eliten – esse, non videri”. Kultureliten får upp ögonen för Isa efter att hon skrivit om adelns övergrepp, den ekonomiska eliten blir sugen på hennes följarskara när hon blir sociala medier-kändis efter kulturelitens förgripelser. Alla vill de använda henne och hennes kropp till egna syften, det ena mer gastkramande än det andra.

Berättelsen är allegorisk och bokstavlig på en gång, och ämnet lägger sig till rätta i en samtid av hård granskning av gamla institutioner och deras osynliggjorda strukturer och makt. Det vrids och vänds på begreppet: en elit kan vara farlig, men elitförakt kan väl också vara farligt – det kan ligga nära kulturförakt som kan ligga nära andra sorters förakt. Vem ligger bakom vad, vem lurar vem? 

Det hela är en rolig idé, eller flera idéer kanske jag ska säga. Just idésprutandet verkar inte vara ett problem för det konstnärliga teamet, som alla går på Stockholms Dramatiska Högskola. Det är snarare sorterandet bland infallen. ”Eliten” är en examensföreställning och den vill så mycket att den villar bort sig i sig själv. Iscensättningen är slängig och krängande, vill leka med uttryck och genrer och vara både ironisk och allvarlig. 

Stundtals är den smart och överraskande, men ofta blir resultatet att det känns som om Uppsala stadsteaters skådespelare har lämnats åt utdragen improvisation. De jobbar pålitligt med att plocka upp tappad energi och passa varandra under den över tre timmar långa föreställningen. Exempelvis begagnar Jesper Feldt och Simon Reithner utrymmet till engagerat humoristiskt finbroderi, och Moa Silén lägger själ och hjärta i Isas blandning av mod och naivitet.