Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 12:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/scenrecension-varje-minut-ar-angelagen-teater-i-3-vintrar/

Scenrecensioner

Scenrecension: Varje minut är angelägen teater i ”3 vintrar”

Nathalie Sundelin och Moa Silén i ”3 vintrar”. Foto: Uppsala stadsteater

”Tre vintrar” på Uppsala Stadsteater är en drabbande pjäs om krigen och kriserna i det forna Jugoslavien. I fin regi av Anja Susa – och det är fullt av rikt gestaltande skådespelare på scen. 

 

”När teatern kommer fram har samhällsdebatten för länge sedan dragit vidare”, skrev DN:s kulturchef Björn Wiman i DN den 12 september apropå scenkonstens angelägenhetsgrad. Bevis för motsatsen får den som besöker Uppsala Stadsteater och Anja Susas ”3 vintrar”. Förutom att regi, scenografi och skådespeleri förvånar och drabbar, diskuteras här ett trauma och en mer än dagsaktuell politisk kluvenhet. Allt emanerar ur kriget i forna Jugoslavien, men problematiserar på ett vis som gör styckets dilemman universella. Djupt tragiskt men samtidigt så igenkännbart komiskt.

Tena Stivicics flerfaldigt prisbelönade pjäs som nu fått sverigepremiär, är ingen historielektion utan ett fritt fall genom ett universum av subjektiva minnen. Här blixtbelyses hur både olika och lika vi människor tänker och agerar oavsett var i världen, och i vilket politiskt sammanhang, vi än hör hemma. Liksom våra strategier för överlevnad.

”3 vintrar” utspelas under tre dagar, den första 1945 då partisanen Rosa tilldelas ett hus i Kroatien. Så följer Jugoslaviens fall 1991 och slutligen 2011 då ansökan om medlemskap i EU skickas in. Men, liksom i våra minnen, utplånas kronologin. 

Text och regi klipper fritt mellan tider, situationer och känslor. Allt utgår dock från huset i Zagreb, det hus dit generationer återkommer och hatälskar varandra och sin historia. Makar, barn, syskon… alla möts de på Ulla Kassius vita öppna scengolv som också är världen och livet. Åsikter bryts, förhoppningar flammar upp och slocknar, svek och depression liksom närhet och attraktion minns och finns. 

Oslagbar är sekvensen då Natalie Sundelin som den pragmatiskt illusionslösa Lucija, iförd vippande brudkjol, ilsket och målmedvetet sopar rent från smutsen som täcker jorden och historien. Men i hörnen stannar skiten och tyllvolangerna svartnar. Allt under det att Lolo Elwins bitskt förbittrade – lysande! – och alkoholiserade Dunja betraktar det hela genom ett fiktivt moln av cigarettpuffar.

Anja Susa må vara en gudabenådad regissör som inspirerat ensemblen både till individuellt finlir och kollektivt gestaltande. Här är alla så på topp att var och en förtjänar sitt eget kväde: Anna Carlson, förtrytsamhetens mästarinna, Moa Silén, en närvarande frånvaro, Göran Engmans envise betongkommunist, Elisabeth Wernesjös osannolika Karolina, en risbastu i rullstol… ja hela ensemblen i detta spel som i varje minut är angeläget, allvarligt och underhållande.