I år firar Finland 100 år som självständig stat vilket har inneburit ett ännu starkare fokus på Jean Sibelius än vanligt. Hans tidiga musik var ju jämnårig med det sena 1800-talets kulturella och politiska strömningar som utformade Finlands självbild. Bland de skivor som kommit under året vill jag särskilt nämna Leif Ove Andsnes som mycket stiligt lyfter fram den alltför sällan framförda pianomusiken på ”Sibelius” (Sony), och barytonen Gerald Finley som tillsammans med Bergens filharmoniker under ledning av Edward Gardner övertygande tolkar Sibelius sånger i orkesterarrangemang på ”In the life of stream” (Chandos). En idé som den finska etiketten Ondine följer upp nu i oktober med albumet ”Eight songs” där Anne Sofie von Otter och Finska radions symfoniorkester under ledning av Hannu Linton presenterar Sibelius sånger i helt nya orkesterarrangemang. Spännande!

Men inget 100-årsfirande skulle vara värt namnet utan den jättelika ”Kullervo”, Sibelius genombrottsverk från 1892 som med sina fem satser för två sångsolister, manskör och orkester kan sägas vara symfoni, kantat och opera på samma gång. Här hade Sibelius omvandlat sina intryck av att som ung läsa folkeposet ”Kalevala” till en storslagen musik med en helt egen färgskala. En musik där naturen lever med i allt som händer och sker eftersom den i sitt innersta tycks vara gjord av sång. ”Ack, där grät det gröna gräset, klagade den ljuva lindan/snyftade den sköna sveden, jämrade sig ljungens blommor”, som det heter i slutet av ”Kalevala” då Kullervo går mot sin död.

På Sibelius officiella finska hemsida skriver Vesa Sirén, musikredaktör på Helsingin Sanomat, så här om Sibelius verk: ”’Kullervo’ är ett överviktigt mästerverk som håller på att spricka i sömmarna. Det är orkesterlitteraturens King Kong vars brutalitet och massivitet injagar skräck och respekt men vars hjärta trots allt är romantiskt i grunden.” En beskrivning som väl motsvarar Osmo Vänskäs och Minnesota Orchestras nya och magnifika inspelning på skivbolaget Bis. Vänskä som i dag är en av världens ledande Sibeliusdirigenter försvarar här ännu en gång sin ställning. Och han gör det så att väggarna därhemma nästan skallrar.

Att höra ”Kullervo” live kan därför i jämförelse kännas som en lättnad även om det ljudmässiga kraftspelet får ännu friare utlopp rent akustiskt. Och det är bara att prisa att Göteborgssymfonikernas nye chefsdirigent Santtu-Matias Rouvali valde att göra sin debutkonsert i den rollen i torsdags med just ”Kullervo” inför ett mer än laddat konserthus. För det här var ett framförande som tog andan ur en. Med sina närmast dansande rörelser på podiet svingade Rouvali sitt trollspö och fick i orkestern fram den lika jordigt materiella som sagoaktigt magiska värld som framkallas i ”Kullervo”.

Lägg därtill de lysande sångsolisterna Johanna Rusanen och Ville Rusanen som gav kropp åt det flämtande men tragiska kärleksmötet. Samt kvällens kör, Orphei Drängar, som höll världsklass med sitt oändligt nyanserade och supersinnliga klangspektrum.