Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

”Siegfried” på Värmlandsoperan, Karlstad

Värmlandsoperans Wagnermaraton går in på tredje etappen med ”Siegfried”. Sällan har varje rollgestalt blivit så mänsklig som här, konstaterar DN:s Johanna Paulsson.
Scenrecension

Verk: ”Siegfried”

Plats: Värmlandsoperan, Karlstad

Regi: Wilhelm Carlsson

Text/manus: Richard Wagner

Medverkande: Jonas Durán, Marcus Jupither, Pär Lindskog, AnnLouice Lögdlund, Fredrik Zetterström m fl.

Övrigt: Dirigent: Henrik Schaefer

Den som någon gång besökt berget Drachenfels, där Nibelungenhjälten Siegfried enligt legenden dödade draken, inser att Rhendalens mytiska landskap är en lockande fond för ett allkonstverk. När Värmlandsoperans Wagnermaraton går in på tredje etappen med ”Siegfried” har man tagit fasta på sagotemat. Ringen blänker som en magnetisk ljusprojektion på den cirkelformade scenplatta som blivit uppsättningens fasta förankringspunkt. Annars är de psykologiska projektionsytorna många.

”Siegfried” har kallats ”Ringens” scherzo. Med sin relativt korta rollista och många parscener är operan som gjord för ett Wagnerskt kammarspel. Scenografen Peter Lundquist har skapat en läckert målad skogskuliss i tredimensionellt barockteatersnitt, där dvärgen Mime hamrar på sitt städ i takt med ledmotivet. Jonas Durán gör honom till en lika slug som sjåpig Smeagol-karaktär med slank tenor. Siegfried (Pär Lindskog) gör entré med en björn i släptåg i brist på bättre lekkamrat och ”Ringens” andra tonårsuppror är ett faktum.

För vad är väl Siegfried om inte en föräldralös pojke som börjar trotsa sin fosterfar – och mor i ett. Familjeförhållandena i ”Ringen” är onekligen komplicerade. Siegfried är ju son till tvillingparet Siegmund och Sieglinde och kommer innan den här kvällen är slut att hinna förälska sig i sin moster/faster Brünnhilde eftersom guden Wotan är en riktig häradsbetäckare. Som barnuppfostrare har Mime bara glömt en detalj: att lära Siegfried fruktan. Därför kan Siegfried smida ihop svärdet Notung som är centralt för handlingen.

Wagner gjorde långa uppehåll i komponerandet av musiken till ”Siegfried”. Tredje akten tillkom efter passionsruset ”Tristan och Isolde” och har en helt annan mognad som blir tydlig i den tekniskt sofistikerade dialogen mellan Fredrik Zetterströms missnöjesman Vandraren (den förklädde Wotan) och Maria Streijfferts mer uppgivna än upprörda jordgudinna Erda. Gudarnas styrka avtar. Zetterström dränks inte bara av bleckblåset utan får också spjutet spjälkt av Siegfried som av den skvallrande skogsfågeln leds mot begärets dunkla mål.

Törnrosascenen är en av de mest prövande slutspurterna för en hjältetenor men Lindskog fortsätter att syresätta Wagners oroshärd medan Torkel Blomkvists effektfulla eldslågor slickar väggarna. Orkestern låter fullödigare än vad som borde vara möjligt med decimerad stråkstyrka och när AnnLouice Lögdlunds Brünnhilde vaknar blir det gåshudsgripande.

Wagner, Värmland och Wilhelm Carlsson har visat sig vara en framgångsrik kombination och det här är en regissör som i alla fall är konsekvent i sin ovilja att skriva någon på näsan. Även dirigenten Henrik Schaefer tycks höra till dem som menar att Wagner handlar om att känna. Sinnligheten ska fram på tarmsträngade instrument, och sällan har det mänskliga draget hos varje gestalt blivit lika tydligt som här. Ann-Mari Anttilas kostymer bidrar till den lyckade syntesen mellan urtid och samtid. För på Värmlandsoperan finns också plats för det mytologiskt spektakulära. Som drakdödarscenen med Fafner som maffigt uppblåsbar orm.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.