Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 10:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/siegmund-och-sieglinde-mots-i-diskbanksrealistisk-hopploshet/

Scenrecensioner

Siegmund och Sieglinde möts i diskbänksrealistisk hopplöshet

Brenden Gunnell som Siegmund och Elisabet Strid som Sieglinde i Göteborgsoperans ”Valkyrian” av Richard Wagner. Foto: Lennart Sjoberg

I ”Valkyrian” är dramatikern Wagner i högform. Men på Göteborgsoperan står en hel del sceniskt bråte i vägen för det intensiva flödet i dramat, skriver DN:s Camilla Lundberg.

 

Det tar fyra år för Göteborgsoperan att komma igenom Wagners ”Nibelungens ring”. Med den avslutande ”Ragnarök” 2021 ansluter man sig – inte utan ironi, får vi hoppas – till stadens fyrahundraårsjubileum. Men nu är det ännu 2019 och dags för tetralogins populäraste del: ”Valkyrian”. 

I öppningsdelen ”Rhenguldet” kretsar handlingen kring projekteringen av Valhall. Ett skrytbygge som byggherren och överguden Wotan nödgas betala på krita med fula metoder. I ”Valkyrian” försöker han styra upp sin rubbade maktsfär genom ombud, närmare bestämt sina barn – i två kullar, avlade utom äktenskapet. En med en jordisk kvinna som resulterar i tvillingarna Siegmund och Sieglinde. Samt hela nio valkyrior med jordgudinnan Erda: frejdiga flickor med uppgift att hämta slagna hjältar som vakter i Valhall.

Härav ”Valkyrieritten”, men också andra populära utsnitt som Siegmunds och Sieglindes kärleksutbrott, Brünnhildes valkyrierop och Wotans avskedssång med eldtrolleri. Hela första akten framförs gärna även på konsertestrader; senast nu i höstas hos Kungliga Filharmonikerna.

Men ”Valkyrian” är också dramatikern Wagner i högform. Såväl gudar som halvmänniskor brottas med identitets- och relationsproblem som är giltiga än i dag. Nåja, tvillingincest hör till ovanligheterna, men det struntar vi i när vi grips av den kärlekslösa utsattheten hos Wotans övergivna barn.

På Göteborgsoperan möter vi dem i en diskbänksrealistisk hopplöshet, där Sieglinde bjuder den hemlöse flyktingen Siegmund på en pilsner. Hon i städrock och kofta, han i långrock som lånad av Ebbot Lundberg. Så långt är jag med, men inte till de ”scenarbetare” som samtidigt medelst projektioner och symbolrekvisita ska förklara bakgrundshistorien. Det tar fokus från det intensiva spelet där den tvångsgifta Sieglindes hemske make (Mats Almgren) skapar ett farligt triangeldrama.

Den amerikanske tenoren Brenden Gunnell gör en ovanligt lyrisk Siegmund mot Elisabet Strids mer dramatiskt expansiva Sieglinde. Dirigenten Evan Rogister lyfter och följer dem med ett flexibelt ackompanjemang där de stora utbrotten är noga avvägda. Det känns att han är väl påläst också på texten och kompenserar där personregin sviktar.

För det är en hel del scenisk bråte som står i vägen för det intensiva flödet i Wagners drama. Katarina Karnéus som Wotans krasst klarsynta hustru förmår alltid att på egen hand styra upp en scen. Men det centrala spelet mellan fader Wotan och valkyriedotter Brünnhilde har ännu inte hittat sin våglängd. Såväl Anders Lorentzson som AnnLouice Lögdlund har gjort sina stora och svåra roller förut, pålitligt men med visst vokalt slitage.

Men de åtta ridande valkyriorna är en fröjd att se och framför allt höra, liksom Göteborgsoperans orkester när den bokstavligen brassar på.           

 

Läs fler texter av Camilla Lundberg och fler av DN:s konsertrecensioner och scenrecensioner