Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Teater: ”Två punkt noll” på Fotografiska

”Två punkt noll” är den första uppsättningen när Fotografiska öppnar för scenkonst.
”Två punkt noll” är den första uppsättningen när Fotografiska öppnar för scenkonst. Foto: Mojo Productions

Ny teaterscen. Romantik med artificiell intelligens intar Fotografiska.

TEATER

”Två punkt noll”
Av Jeffrey Jackson
Översättning: KG Johansson. Regi: Stina Rautelin. I rollerna: Jimmy Hanna, Helena Karlsson, Linus Troedsson, Johanna Wilson, Johan Persson. Scen: Mojo Productions på Fotografiska Museet. Speltid: 1 tim 45 min.

Föreställ dig att din älskade omkommer men, likt ett under, plötsligt återuppstår. Visserligen inte som kött, blod och fysisk närhet, men som en allt seende, överallt närvarande, virtuell kopia. Eller ja, är hen kanske till och med levande eftersom hen kan kommunicera, tänka och snudd på älska med dig från dataskärmen? Skulle du bli lyckig? Knappast, en virtuell stalker, med artificiell intelligens, är förstås en mardröm.

Inte konstigt alltså att änkan Stella Liv förlorar sig själv då hennes make Elliot, grundare av datajätten Paradigm, likt en sciencefiction-Jesus uppstår och finns överallt. Hur ska Stella gå vidare? Hur ska hans kompanjon Ben driva företaget och framför allt, det är den implicita frågan, håller definitionen av liv på att omförhandlas? Det är förstås det sistnämnda som är det angelägna i ”Två punkt noll”, hur gränsen mellan människa och teknik stadigt förskjuts.

Annars framstår Jacksons pjäs, i Stina Rautelins regi, mest som en kombo av science fiction och Mitt livs novell.

Ett kliniskt vitt scenrum med skådespelarna elegant vässade i kolsvart. Jimmy Hannas Elliot Livs ständiga uppdykanden riktigt livar upp perfektionismen. Tragikomiskt mansmäktig tar hans sig själv på största allvar. Det är klart att han, som kollegan Ben säger, ”vill spela Gud”. Undra på att änkan Stella, Helena Karlsson, får ”Mad Mens” Betty Draper att framstå som ett under av självständighet.

En rätt tunn historia tätnar dock då ytan krackelerar. När Johanna Wilson som ”effektivitetsmaskinen” Cathrine, sparkar av sig 20-centimetersklackarna, super till och längtar efter ett riktigt ”gammaldags kontorsknull” eller Johan Perssons speedade programledare får abstinens i brist på livgivande skandaler. Fina är också de dansade sekvenserna med människorna som marionetter i högteknologins trådar.

Men för övrigt är själva idén om att öppna Fotografiska museet också för scenkonsten, klart intressantare än den första uppsättningen ut.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.