Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

Teaterrecension: Asketisk och abstrakt tolkning av ”Idioterna”

När regissören Anja Suša tolkar Lars von Triers ”Idioterna” på Helsingborgs stadsteater blir resultatet mer märkligt än bra. Men det är en pikant och utmanande föreställning för finsmakarna.

Teater

”Idioterna”

Fritt efter Lars von Triers film i Tom Silkebergs bearbetning.

Regi: Anja Suša.

Scenograf och kostym: Helga Bumsch. Ljus: Emanuel Arvanitis. Ljuddesign: Åke Lindborg. Med: Gustav Berg , Cecilia Borssén , Nils Dernevik , Kajsa Ericsson , Oldoz Javidi , Danjin Malinovic , Kim Bergkvist , Kenny Olsson.

Scen: Lillan, Helsingborgs stadsteater.

Speltid: 1 h 30 min utan paus.

 

Att göra god mat är inte särskilt svårt, sa en dansk kock nyligen: det handlar bara om att blanda salt, sött och fett i lagom mängder. Det är också snabbmatskedjornas framgångsrecept. Det finns ett liknande grundrecept för lättsmält teater: en tydlig konflikt, passion och ett budskap som du med gott samvete kan ta med dig hem.

Att laga mat och göra teater som imponerar på finsmakare är genast en annan femma. Här handlar mycket om idé, reduktion och provokation, och en särskild sorts fingertoppskänsla som arbetar mot den konventionella smaken på ett intressant sätt.

Läs mer: Intervju med Anja Suša om ”Idioterna”

Regissören Anja Suša angriper Lars von Triers film ”Idioterna” med kontinentalt självförtroende och i hennes konceptkök är för säkerhets skull flera kockar inblandade. Dramaturgen Tom Silkeberg har samplat fritt ur filmen från 1998 (och herregud vad det är länge sedan nu!); skådespelarna får citera sig själva; till och med publiken dras med jämna mellanrum in i föreställningen.

Och ja, Lars von Trier och hans film får också vara med på ett hörn, men det är nog mest för att bråka med våra försök att få rätsida på allt. Uttrycket är visserligen besläktat – grovhugget, handhållet med synliga mikrofoner, osminkade skådespelare mot en enkel fond – men där filmen utmanar filmiska, estetiska och framför allt sociala konventioner, utmanar iscensättningen egentligen bara teaterkonventioner.

Läs mer: Helena Lindblad listar Lars von Triers fem bästa verk

Filmen handlade om en grupp unga välutbildades kollektiva försök att släppa ut den inre idioten för att distansera sig från det borgerliga samhället. I mitt huvud handlade filmen också om extremism och sekterism, och den provocerade genom nakenhet. Sušas iscensättning är mindre provocerande och naken, mer asketisk och abstrakt och betydligt svårare att följa – den berättas lika mycket som den gestaltas – och den kommer efterhand ut som en föreställning om rollspelande, förställning och skådespeleri.

Många ansikten i ensemblen är nya för mig, men Cecilia Borssén är veteranen i sammanhanget, Nils Dernevik och Gustav Berg kappas som så ofta numera om att göra skeva och underfundiga gestalter, och Kajsa Ericsson utgör pjäsens fina, känslomässiga centrum; hon som kommer sent in i både föreställningen och kollektivet och fungerar som vår identifikationsfigur. Alla är föredömligt lojala mot Sušas koncept och verkar trivas utmärkt i Helga Bumschs osmickrande kostymer och väldigt lite fantasieggande rum.

Sammanfattningsvis: Det är inget man blir mätt eller däst av, och det smakar märkligt mer än bra, men det är pikant och utmanande för dem som förätit sig på lagoma blandningar av sött, salt och fett.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.