Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 09:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/teaterrecension-de-obehoriga-ar-en-underhallande-satir-om-livet-pa-sodermalm/

Scenrecensioner

Teaterrecension: ”De obehöriga” är en underhållande satir om livet på Södermalm

Peter Andersson, Pablo Leiva Wenger, Sandra Huldt, Ann Petrén och Leif Andrée i De obehöriga. Urpremiär 4 oktober 2019 i St Paul. Foto: Sören Vilks

John Ajvide Lindqvist har flera gånger skildrat samhällets bortstötningsmekanismer från den utsattas perspektiv. ”De obehöriga” handlar i stället om dem som står för själva bortstötandet, skriver Jacob Lundström.

Vem är det egentligen som rör sig nere i tvättstugan om nätterna och eventuellt snor ens favoritjeans? Fem upprörda själar sitter vid ett långbord och pratar i mun på varandra. De slår i bordet och begär ordet, klagar på vardagens alla störningsmoment men drömmer sig också bort till ljuva barndomsminnen i Dalsland. Det extrainkallade bostadsrättsmötet liknar mer och mer en socialpsykologisk seans, där blandade djupliggande rädslor kommer upp till ytan.

Peter Andersson, som spelar mötets ordförande i skjorta och pullover, förklarar att hans djupt kända – och skräckslagna – samhällsanalys är svår att beskriva i ord. I stället liknar han det vid mönstret i en fixeringsbild, som är omöjligt att blunda för när man väl upptäckt det.

Det är förstås ingen slump att ”De obehöriga” spelas i en gammal kyrka som numera ägs av Stadsmissionen, en verksamhet som riktar sig till människor utanför bostadsrätternas portar. Pjäsen är en spännande konsekvens av Kulturhuset Stadsteaterns splittrade närvaro under renoveringsexilen från Sergels torg. 

Regissören Anna Takanen har bett författaren John Ajvide Lindqvist att sondera den sociala terrängen kring Mariatorget i Stockholm, med researchhjälp på marken av en journalist och en etnolog.

Upplevd otrygghet knappast är ett isolerat Södermalmsfenomen, men tematiken blir onekligen mera slående när det handlar om människor som lever i ett av de rikaste hörnen i ett av världens mest välmående länder, men ändå går omkring och väntar på katastrofen.

Det är högt i tak och väggarna är täckta av vita presenningar som skyddar från insyn, och den starkt upplysta första akten är en parad av raseriutbrott och roliga iakttagelser. Leif Andrée, i rollen som den enda i gänget som fortfarande bor i en hyresrätt, utdefinierar till exempel Nytorget i Stockholm som en plats där folk sitter på kaféer och presenterar sig.

John Ajvide Lindqvist är främst förknippad med skräck, men här kan han utnyttja sin erfarenhet som manusförfattare inom komedigenren. Anna Takanen har med en rad utmärkta skådespelare till sin hjälp gjort en underhållande gentrifieringssatir om en suggererad kollaps, med högt tempo och skicklig tajmning.

I ”De obehöriga” återkommer samtidigt Ajvide Lindqvists kritiska nostalgi, med tillbakablickande berättelser som blottar sprickorna i välfärdstaten men också drivs av en stark hemlängtan. Han har flera gånger skildrat samhällets bortstötningsmekanismer från den utsattas perspektiv. ”De obehöriga” handlar i stället om dem som står för själva bortstötandet – och själva känner sig alienerade.

När det har varit inbrott i förrådet, bland julpynt och vinterkläder, väcks obehagskänslor av oväntat djup. Som om källaren fungerar som ett ställföreträdande undermedvetande, där någon har rotat runt bland deras omsorgsfullt undanstuvade minnen. Och det hade ju inte varit värdig John Ajvide Lindqvist-dramatik om det hade stannat vid en diskussion om allmänningens dilemma kontra privatägandets paranoia.

Efter pausen har någonting briserat, borden är omkullvälta och rollfigurerna tilltygade. Lamporna dimmas i ett limbo där de famlar efter minnen, börjar förväxla sig själva med ”Barnen i Bullerbyn”, samtidigt som alla plötsligt har bärgat hö i Dalsland på 1960-talet. De smälter samman i ett slags ground zero där det som är botten i andra också är botten i dig. Det är en ömsint upplösning, i en pjäs som påminner om att det lika gärna kunde varit du som hemsöker tvättstugan.

Läs fler recensioner av Jacob Lundström här