Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Scenrecensioner

Teaterrecension: ”Dom blinda” skildrar seendet i skärmarnas tid

Victor Ståhl Segerhagen och Kim Theodoridou Bergquist i ”Dom blinda”.
Victor Ståhl Segerhagen och Kim Theodoridou Bergquist i ”Dom blinda”. Foto: Ola Kjelbye

Den danska dramatikern Astrid Saalbachs pjäs ”Dom blinda” handlar om ett callcenter med blinda telefonförsäljare. DN:s Jacob Lundström ser en spretig föreställning på gott och ont. 

TEATER

”Dom blinda”

av Astrid Saalbach

Översättning: Nils Gredeby. Regi: Sisela Lindblom. Medverkande: Carin Boberg, Fredrik Evers, Johan Hafezi, Lisa Lindgren, Victor Ståhl Segerhagen, Kim Theodoridou Bergquist. Scenografi och kostym: Kajsa Hilton-Brown. Ljus: Max Mitle. Ljud: Daniel Johansson, Tommy Carlsson. Mask: Gunnar Lundgren. Dramaturg: Joel Nordström. Scen: Göteborgs stadsteater. Speltid: 1 timme, 45 minuter.

Tre personer sitter utspridda på scenen i varsin kontorsstol och med varsitt headset. De pratar inte ut i tomma luften, men människorna de talar med förblir ansiktslösa. Samtalen handlar om hotet mot orangutangen, ett prisvärt elabonnemang respektive det demokratiska ansvaret att bli medlem i ett politiskt parti.

Den danska dramatikern Astrid Saalbachs ”Dom blinda” ger sig i kast med en samtid där vi inom allt fler områden talar med varandra som säljare och kund. Den dråpliga inledningen på Göteborgs Stadsteaters uppsättning slungar oss direkt in i konsumtionssamhällets kakofoni.

Men som titeln antyder är det också en pjäs om splittrade verklighetsuppfattningar. Vi befinner oss på ett callcenter med en unique selling point: telefonförsäljarna är blinda. Chefen konstaterar stolt att det innebär att företaget kan erbjuda en oöverträffad säljnärvaro, eftersom de inte samtidigt scrollar flöden på sociala medier. Kanske är detta synskadades konkurrensfördel på dagens arbetsmarknad?

”Dom blinda” är en av vårens få föreställningar som erbjuds med syntolkning på Göteborgs stadsteater, men det rör sig knappast om teater som utforskar blindas verklighet eller inriktar sig på att skapa identifikation för en synskadad publik. Det ligger närmare tillhands att betrakta den som en kommentar till seendets urspårade villkor.

Skådespelarna lyckas osäkra gränsen mellan humor och psykos, men föreställningen kränger för mycket mellan scenerna utan tillräckligt tydlig idé.

För hundra år sedan varnade sociologer som George Simmel för att livet i den moderna storstaden orsakade ansträngda synnerver. I dag larmas och filosoferas det bland annat om hur skärmintryck skapar ett överskott av stimuli. 

”Dom blinda” ska inte vantolkas som en appell för begränsad skärmtid men sällar sig ändå till raden av populärkulturella berättelser där blinda drar fördel av att slippa världens sken. Starka lampor används för att blända publiken, men kastar också ljus på den stereotypa framställningen.

Förutsägbart nog kretsar ”Dom blinda” också mest kring den nya supportteknikern Rune, en seende som börjar höra röster. Han känner sig utanför i de blindas gemenskap, särskilt när han får nobben av Tilde. Han lägger krokben för sina kollegor, innan han blir förföljelsemanisk på riktigt. Han är inte direkt någon Oidipus, men drivs desperat mot det upplysta mörkret. 

Victor Ståhl Segerhagen är oroväckande vilsen som den revanschlystne Rune. Under hans hallucinationer täcks scenbilden av ockulta symboler eller apokalyptiskt laddade projiceringar, medan Johan Hafezi och Kim Theodoridou Bergquist använder sina blindkäppar som käpphästar.

”Dom blinda” är en spretig upplevelse på gott och ont. Skådespelarna lyckas osäkra gränsen mellan humor och psykos, men föreställningen kränger för mycket mellan scenerna utan tillräckligt tydlig idé.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.