Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-23 23:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/teaterrecension-dramatens-fedrahippolytos-ar-svar-att-ta-riktigt-pa-allvar/

Scenrecensioner

Teaterrecension: Dramatens ”Fedra/Hippolytos” är svår att ta riktigt på allvar

Ingela Olsson som Fedra. Foto: Sören Vilks

Klassiker ska givetvis tolkas i vårt perspektiv, skriver DN:s Leif Zern efter att ha sett ”Fedra/Hippolytos” som hade premiär på Scenkonstmuseet under lördagen. ”Men här blir det grovt övertydligt och reducerar skådespelarna till rekvisita.” 

Välkommen Fedra! Trots att Racines tragiska hjältinna hör till världsdramatikens djärvaste rollskapelser har hon alltid levt ett osäkert liv på svenska scener. Förklaringen kan stavas alexandriner, ett skäl till att Göran O Eriksson i sin översättning av Racines ”Bérénice” bytte ut det franska versmåttet mot jamber till sin egen uppsättning på Stockholms stadsteater 1969; hans motivering: ”Racines alexandriner är ljusa och lätta, högtidliga men aldrig högtravande, klara, vackra och nyansrika. På svenska är sådana alexandriner knappast tänkbara.”

Dramatens ”Fedra” – eller ”Fedra/Hippolytos”, som den heter här – kringgår problemet i kraft av en styv bearbetning av tre pjäser med Fedra-motiv. Exakt hur Tora von Platen ställt samman Euripides ”Hippolytos”, Senecas ”Fedra” och Racines ”Fedra” till ett fungerande helaftonsdrama skulle kräva minst en termin på institutionen för klassiska språk för att utreda. De svenska översättningarna är i tur och ordning signerade Hjalmar Gullberg, Magnus Florin och Göran O Eriksson.

Behållningen av lördagens premiär på Scenkonstmuseet är dock inte den lättflytande och naturliga dialogen utan spelplatsens utformning. En djup sal med publiken fördelad på två långsidor och en kortsida, mer en öppen plats än en traditionell scen med ramp och fond som orienteringspunkter. Som gjord för en performance eller en installation.

Här ligger Aten i ruiner i väntan på att Theseus kommer hem från kriget. Några vita pelare står fallfärdiga och vittrar sönder, luften full av damm och stroboskopbelysta partiklar, marken täckt av flisor och lös sand. 

Titeln på kvällens pjäs kunde lika gärna vara: ”Efter katastrofen”

Under tiden har Fedra förälskat sig i styvsonen Hippolytos, en lätting som av hovfolket uppmanas att rycka upp sig: ”Ut i natten, slappna av, slå på stort!” En halvnaken Rasmus Luthander vill inte veta av Ingela Olssons deppiga Fedra och rusar runt som ett jagat villebråd; han vill inte veta av några kvinnor: ”De skrämmer mig, jag flyr från dem, de äcklar mig.”

Man anar att de läst Percy Bysshe Shelleys berömda dikt ”Ozymandias”, den som handlar om en ”turist” som har besökt ett antikt land och kan berätta att han sett två avhuggna marmorben i öknen och ett ansikte begravt i sanden. Allt som återstår av makt och ståt.

Titeln på kvällens pjäs kunde lika gärna vara: ”Efter katastrofen”. Klassiker kan och måste givetvis tolkas i vårt perspektiv. Här blir det grovt övertydligt och reducerar skådespelarna till rekvisita. Mest förvånande är att spelstilen är så normalsvenskt mumlande (läs Mats Eks debattinlägg, DN 24/9) att man skulle behöva en drönare för att hitta bakom vilken pelare en viss skådespelare gömmer sig för ögonblicket. Replikerna dör halvvägs i den osköna akustiken.

Iwar Wiklanders rullstolsbundna amma är långa stunder ett undantag (fast lustigt att tänka sig att han givit Fedra bröstet), liksom Ingela Olsson med sin effektivt nedtonade förtvivlan, en drottning i bylsig täckjacka.

En mycket allvarlig föreställning som jag har svårt att ta riktigt på allvar.

 

Läs fler av DN:s scenrecensioner här, och fler texter av Leif Zern här.