Det kompakta mörker och hat som ryms inom Pär Lagerkvists kortvuxne, illasinnade huvudperson i romanen ”Dvärgen” får det mest brutala nättroll att framstå som ett oskyldigt blöjbarn. Lagerkvist skrev boken under andra världskriget och hade förstås gott om samtidsstoff till sin skildring av mänsklighetens avigsidor. Idag saknas dessvärre inte heller paralleller mellan dvärgens Machiavelliska och hatiska retorik och vår samtid.

Lagerkvists raka, nakna språk utan krusiduller, sprunget ur ett plågat subjekt, är tacksamt monologstoff och fortfarande tokmodernt – men det är tack vare Jesper Söderbloms drabbande gestaltning och Ashkan Gods regi som förflyttningen från text till golv blir en ren njutning. Tillsammans har de kortat och kastat om texten utan att göra avkall på nyanserna.

Fram träder en mångfacetterad, empatistörd renässansdvärg, rörande i all sin patetik, låtsasfäktande med sin lilla dolk så att svetten sprutar - hatandes allt, allt, allt. Människor, religion, vetenskap, kvinnor, barn. Skrämmande i sin våldsfascination, odlad i ett isolerat tornrum. Sympatin som uppstår inför Söderbloms kutryggigt linkande, smädade, ensamma, sammetsklädda dvärg är därför obehagligt tudelad.

Söderblom behärskar inte bara tvära kast mellan kylig distans, komik och barnslig upphetsning. Han rör sig sömlöst mellan roller och tonlägen och övertygar både som den lastbara Furstinnan med klapprande tänder och klappande händer och hennes högljudda italienska älskare don Riccardo.

Enkla medel och sparsmakad rekvisita i form av några lådor, en rustning och ett fönster skapar stor dramatik. En trälåda på golvet tjänar som klippa, hästkärra och säng. De groteska, övertydliga avbildningarna av bifigurerna i krita på väggen är överflödiga, i uppsättningen som hade tjänat på att vila i sin sparsmakade enkelhet. Nyanserna finns i spelet.

Dvärgen är en hjärtlös hatare, men mänsklig i sin brist, gripande i sin litenhet. Att historien skulle innebära en uppgörelse med nazismen, som programbladstexten vill göra gällande, är en grov förenkling. Detta är en komplexare skildring av ondska än så. En pjäs och huvudperson som är kort i rocken, men vars utsträckning i tid och rum knappt vet några gränser.

 

Läs fler av DN:s scenrecensioner.