Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-20 19:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/teaterrecension-en-rolig-elegant-precis-och-osentimental-godot-for-finsmakare/

Scenrecensioner

Teaterrecension: En rolig och elegant Godot för finsmakare

Bild 1 av 2 Vladimir (Johan Ulveson) och Estragon (Jonas Karlsson) lyssnar efter Pozos (Torkel Peterson) fickur, eller är det hans hjärta de hör? I bakgrunden Per Svensson som Lucky.
Foto: Sören Vilks
Bild 2 av 2
Foto: Sören Vilks

Karl Dunérs uppsättning av Becketts 70 år gamla pjäs ”I väntan på Godot” rymmer vår egen tid på ett subtilt sätt. Det blir revy på hög nivå – med den där lilla lilla bitonen av mänsklig ensamhet.

Scenbilden – en ödslig, lätt sepiafärgad tavla med de två luffarna i mjuk, grå silhuett  –  återkallar dramats tillkomsttid. Det skrevs 1949, uruppfördes 1953 i Paris och har inte lämnat teatrarna sen dess. Den låga kullen i mitten är rundad som en jord, kontinenter kan skönjas. Trädet som står där är tunt och spretigt som en spricka i glas. 

”Kvinnan föder grensle över en grav”, pjäsens mest kända replik, låter tro att ”I väntan på Godot” skulle vara en mörk, otillgänglig pjäs. Ofta har den också blivit antingen det eller alltför burlesk i sökt kontrastverkan. 

Inte nu. Karl Dunér, Sveriges främsta Beckett-regissör gör sin tredje version, den andra på Dramaten. Förra gången, 1990, var det Tommy Berggren och Rikard Wolff som gjorde de två luffarna – med kännbar desperation i utspelet, jag minns leenden man kunde ana kraniet igenom.

30 år senare är både Dunérs regi och luffarna mer avklarnade, föreställningen vilar trygg, liksom vis, i sin egen auktoritet, helt utan effektsökeri.

Jonas Karlssons Estragon och Johan Ulvesons Vladimir är ett vaudeville-par på avvägar, i en spelstil de behärskar till glimrande fulländning. I gnat och beroende matchar de varandra, den ene dominant och beskäftig, Jonas Karlsson är röstlägenas mästare, den andre gnälligt undvikande, Ulveson en de fysiska uttryckens ekvilibrist. Samtidigt så lika. Efter paus har de till och med bytt kläder med varandra.

Foto: Sören Vilks

De kör sina gamla paradnummer – inte minst koreografiskt är de otroligt skickliga. Det blir revy på hög nivå – med den där lilla lilla bitonen som får oss att komma ihåg vad det nu är den handlar om den här väntan på herr Godot. Visst ja. Människans ensamhet, himlens och även jordens likgiltighet. Att just den senare kan leva vidare utan oss står plötsligt klart, liksom i förbifarten.

För vår egen tid finns förstås här i alla fall: subtilt framlyft i ett tonfall, en replik eller en blick ut mot publiken, eller i och med pojken som kommer med bud från Godot (på premiären Victor Esphagen) – barnet rörande försvarslöst i pjäsen och på scenen. 

Det förbipasserande paret Pozzo och Lucky med sitt herre – slavförhållande är också en sådan påminnelse. Torkel Petersons fascistoide slavdrivare travar in med byxbenen åtsnörda så att han på en gång liknar en kentaur och en naziofficer i önskedrömda ridstövlar, dominant och dum med sin skarpskurna replikföring. 

Och när slaven och bäraren Lucky, Per Svensson, får på sig sin tänkarhatt och börjar orera ramlar vi själva in på scenen: alla våra osammanhängande resonemang, halva förklaringar, vilsna idéer och galna missförstånd kommer ur hans mun, huller om buller i en enda röra. Det är Facebook och Twitter och poddar och hela internet i kubik utan att någon andas ett ord om den saken, och det är roligt, skrämmande och igenkännbart till den grad att detta blir föreställningens livligt applåderade hjärta. 

Så går det till när Dunér följer Beckett, både text och intentioner, såvitt jag kan se till punkt och pricka. Genom noggrann lekfullhet och djup förtrogenhet ger han både sig själv och skådespelarna frihet. Det är så elegant, så precist och osentimentalt att man får hjärtat i halsgropen. Roligt, ja jätteroligt. På samma gång en Beckett för finsmakare.

Läs fler scenrecensioner här och fler texter av Ingegärd Waaranperä här