Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-23 17:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/teaterrecension-en-val-och-stilren-antigone-som-tar-sikte-pa-patriarkatet/

Scenrecensioner

Teaterrecension: En sval och stilren Antigone som tar sikte på patriarkatet

Mia Höglund-Melin och Karin de Frumerie i ”Antigone” på Göteborgs stadsteater. Foto: Ola Kjelbye

”Antigone” har premiär på Göteborgs stadsteater bara timmar efter den stora klimatdemonstrationen. Och på minst ett sätt ställer det 2500 år gamla dramat samma fråga: Vem har makten att forma framtiden? DN:s Isa Andersson har sett.

Sofokles tragedi ”Antigone” skrevs på 440-talet f Kr och har sedan dess sysselsatt filosofer, psykoanalytiker och teoretiker som Hegel, Heidegger, Lacan, Butler – och inte minst den kanadensiska poeten Anne Carson. Antigones öde är ett enerverande frågetecken som aldrig tycks vilja rätas ut. Denna familjeinflammerade grekiska kungasaga om den smått morbida Antigone, som är så besatt av att ge sin döde bror Polyneikes en värdig begravning, att hon trotsar kungens vilja, landets lagar och offrar sitt eget liv. 

När dramat börjar har allt väsentligt redan hänt. Antikens publik var nog mer bekant med myten om Oidipus och den incestuösa familjeförbannelse som utgör själva bakgrunden till spelet. Dagens teaterbesökare får nöja sig med en inledande resumé och ett släktträd i programbladet. Här finns på en gång ett avstånd och en närhet till vår tid. Antigone är motsägelsefull och kan tolkas som en kompromisslös anarkist, feministisk ikon eller en fanatisk företrädare för tradition och familj.

Att låta Carina M Johanssons avmätta matrona med sitt mörka vibrato och pregnanta göteborgska gestalta kören är ett genidrag.

Kristina Hagström-Ståhls uppsättning, som bygger på Anne Carsons avskalade, moderna nyöversättning av pjäsen, koncentrerar sig på Antigone som utmanare av den patriarkala makten. I förhandsmaterialet utlovas även fokus på relationen mellan Antigone och systern Ismene, men det infrias aldrig, på scenen delar alla tragedin. Vi befinner oss i en replokal där de svartklädda skådespelarna själva ackompanjerar spelet med hjälp av drömsk musik. 

Läs mer: Leif Zern om varför det spelas så mycket antika dramer på Sveriges scener

Här framträder ett tidlöst ingenmansland, där lugn, komik, distans och lätt spel skapar en tyngdlöshet som är både behaglig och problematisk. Johan Karlbergs Kung Kreon tar mest plats på scenen (som patriarkatet självt) och är tyvärr också den mest enkelspåriga. En arrogant, rigid envåldshärskare som tjänat på mer komplexitet. Att låta Carina M Johanssons avmätta matrona med sitt mörka vibrato och pregnanta göteborgska gestalta kören, fri att kommentera och kritisera Kreon, är däremot ett genidrag. 

Kristina Hagström-Ståhl har skapat en sällan skådat stilren och sval tragedi vars upplevelse dunstar snabbt, men frågor dröjer kvar. Vad går först – lag eller moral? Stat eller individ? I Antigone måste alla dö innan makthavaren kommer till insikt om att han fattat fel beslut. Och då är det försent.

Bara timmar innan Antigone intar Göteborgs stadsteaters tiljor har tusentals människor samlats i en enorm klimatstrejk i centrala Göteborg. Vem som har makten att forma sitt framtida öde – och vilka som inte kan undkomma det - är inte bara en fråga för de antika tragöderna. 

Läs fler av DN:s scenrecensioner.