Kärlek, jag kan inte bättre beskriva ”Par i narrar”, Gunilla Röörs och Per Sandbergs duett och livsbejakande hommage till livet, konsten, skrattet och gemenskapen. Par i bemärkelsen äkta makar, par som teaterkollegor och som just narrar, epitetet för dem som har frikort att faktiskt få säga vad som helst. Narrarna som genom historien vågat utmana, som med pinglande bjällror varit ett levande memento mori, kom ihåg att du är dödlig. De vars beska sanningar uppenbarligen fattas de galningar som idag styr världen.

Att de, liksom vi alla, är dödliga glömmer Gunilla Röör och Per Sandberg heller inte för en sekund. Tvärt om är det just den vetskapen som utgör själva botten för allt vad som här talas, leks och dansas fram av två som är en, men likafullt ensamma. Villkoret för att vara människa.

Iförda narrkåpor och mjukröda vasspetsade och lårhöga stövlar, utför de ett pas de deux med ändan bar, eller i varje fall med lysande vita kalsongrumpor. Prestigelöst klarspråk kring det egna, kring politiken, teatern och om livet som vindlar så fort.

”Vem är du?” frågar Gunilla Röör narr-Pelle som bidar där borta i fonden. ”Jag har kommit för att tillfredsställa dig”, svarar han som sedan så gärna vill slicka på halsen. Fast just det avskyr Gunilla, ett dilemma mellan lust och humor, mellan behov och avvisande, en allegorisk brottning med smärtsam underton.

Gunilla Röör och Per Sandberg står själva för nästan allt i denna förunderliga uppsättning. Egenskrivna poetiska texter, slapstick och en rad kopplingar till andra teaterkonstens narrar som Lars Forsell, Kent Andersson, Ingmar Bergman. Och över allt hummar och sjunger Staffan Westerbergs särpräglade estetik med poesi och prutthumor i oslagbar förening. Scenen med ett stort svart paraply, från vars välvda krön där långsamt singlar vita snöflingor över människobarnen, sänder en slängkyss mot både Westerberg och Beckett. Och mot Tove Janssons knytt.

Gunilla Röör hänger upp en gammal handduk på tråden över den sparsmakat blå scenografin. Kökshandduk eller ridå, ett litet tygstycke som skiljer verklighet och dikt, inte mycket eller hur? Som hon själv skriver i det vackra programhäftet ”All kär lek/ Allt det roliga. Och det oroliga./ Allt ligger packat och klart./ I en miniatyrväska.” Ett narrspel för tröst.

Iförda narrkåpor och mjukröda vasspetsade och lårhöga stövlar, utför de ett pas de deux med ändan bar, eller i varje fall med lysande vita kalsongrumpor.

Läs fler recensioner av Pia Huss.