Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/teaterrecension-mattias-andersson-rullar-ut-fresker-over-var-samtid/

Scenrecensioner

Teaterrecension: Mattias Andersson rullar ut fresker över vår samtid

Marie Richardson, Josefin Neldén, Rasmus Lindgren, Nemanja Stojanović ur ”Vi som fick leva om våra liv” på Backa Teater. Foto: Ola Kjelbye

Vissa sekvenser är utdragna, precis som när en tanke prövas finns här toppar och dalar. Men det är en ensemble som tillsammans skapar stort spel, byter roller och kostym med varandra, skriver DN:s kritiker Isa Andersson om Backa teaters uppsättning ”Vi som fick leva om våra liv”.  

 För ett par år sedan undrade Leif Zern om teatern i dag slutat att tänka. En formulering som Johan Hilton fångade upp i den teaterdebatt han startade i Dagens Nyheter.  Ett besök på Backa Teater i Göteborg får frågan att krympa ihop som en heliumballong i kylan. Mattias Anderssons slutföreställning ”Vi som fick leva om våra liv” är vibrerande tanke, handling och känsla i ett. Det kan låta som en haltande hobby-KBT-terapeutisk liknelse, men detta är på pricken vad som händer i scenrummet.  

Här prövar både teatern, föreställningen, skådespelarna (och får jag anta, publiken) sina egna utgångspunkter och slår upp möjliga dörrar till tänkbara scenarier. Andersson återanvänder sitt koncept från tidigare teatersociologiska uppsättningar i kölvattnet av ”The mental states of Gothenburg” och utgår här från dokumentära intervjuer med människor av blandad socioekonomisk bakgrund. Alla har fått frågan: ”om du fick leva om ditt liv, vad skulle du gjort annorlunda?” Svaren blir därefter: skiftande. Svävande, simpla, starka, stötande. Frågorna aktiverar en inre dialog, för vem har inte fantiserat om hur livet kunde tett sig, givet andra livsval? 

Maja Kall har designat scengolvet som ett tomt vitt ark. Skådespelarna står först utanför, kliver sedan in och fyller den vita rektangeln med text, kropp, liv och alternativ. Spelplanen delas av en ställning med textremsa i mitten, som en jätteskylt i en ankomsthall, där namnen på människorna som intervjuats passerar revy. Sömlösa scener går in och ut i varandra. Ett barndomsminne av en uppslitande flytt avbryts av en tondöv variant av varmkorv boogie på flöjt, och en vuxen mans ånger över att aldrig ha lärt sig spela instrument. Små handlingar tillmäts stor betydelse. Någon ångrar att hon valde fel språk på gymnasiet. En annan att han slutade röka på. En tredje att han torterat och klippt av fingrar på folk. Fram träder en undersökande och existentiell föreställning och teaterpoetik, som med hög abstraktionsnivå möter sin publik i ögonhöjd. 

Marie Richardson i föreställningen ”Vi som fick leva om våra liv” på Backa teater i Göteborg. Foto: Ola Kjelbye

Form och innehåll är närmast kongeniala, och framträder tydligast i en dialog som loopas mellan två personer, som prövar tanken om de alls blivit ett par i en annan tid och situation. Känslan av att befinna sig i en öppen repetition uppstår, replikernas meningsförskjutningar ändrar relationen. Allt och alla relaterar till andras handlingar och det är omöjligt att urskilja individen ur kollektivet, fria val från slump. På samma sätt är det omöjligt att prata om individuella prestationer på scenen, som består av skådespelare från både Backa och Dramaten. Det är en ensemble som tillsammans skapar stort spel, byter roller (och kostym) med varandra. 

Det krävs mod att skapa så öppna scenkonstföreställningar, där Nietzsche blandas med weed, socialrealism och Alphaville. Det kan ta vägen lite varsomhelst, och alla delar är inte lika starka. Vissa sekvenser är utdragna, precis som när en tanke prövas finns här toppar och dalar. Musik och rörelse tar stor plats, och balanserar mellan att bidra till en extradimension och illustrera handlingarnas skevhet. Slutscenen, som osäkrar hela frågan för föreställningen, kommer lite plötsligt. Teaterhändelsen är nog så svindlande ändå.

Backa Teater har varit välsignad med Mattias Anderssons inkluderande, öppna och prövande förhållningssätt i 13 år, ändå känns varje föreställning helt ny. Han och ensemblen kan konsten att upphöja individuella strävanden till en kollektiv angelägenhet och rulla ut existentiella fresker över vår samtid. Så nog tänker teatern. Och i lyckliga stunder tänker vi tillsammans med den.

Mattias Andersson och ensemblen kan konsten att upphöja individuella strävanden till en kollektiv angelägenhet.