Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-24 04:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/teaterrecension-med-sjalvironi-och-djuriska-skrik-betvingar-ostgotateatern-faust-ii/

Scenrecensioner

Teaterrecension: Med självironi och djuriska skrik betvingar Östgötateatern ”Faust II”

Engagerad ensemble: Marika Strand, William Wahlstedt, Joel Forsbacka, Maurits Elvingsson, Jesper Barkselius, Stina von Sydow och Lotta Ramel. Foto: Foto Markus Gårder

Johann Wolfgang von Goethes förvirrande rika ”Faust II” är notoriskt svår att sätta upp. Men regissören Richard Turpin räds inte utmaningen och till slut, med frustande engagemang och fin självironi, faller bitarna på plats. DN:s Ingegärd Waaranperä har sett.  

 

Andra delen av Goethes ”Faust” hör till dramahistoriens obestigliga berg. Den kan läsas, (inte minst i Britt G. Hallqvists klara, kvicka översättning) men spelas? För Östgötateatern höll nyss hela huset på att brinna ner. Man anar ju ett finger av Mephistopheles i det. 

Richard Turpin räds dock icke trollen utan ställer dem på scenen i ett tumultuariskt förlopp värdigt en gammal Tribunalen-regissör.

Första delen slutade med att den av Faust förförda Gretchen räddas till himlen. Nu drar Mefisto runt med Faust, vars själ han äger, i hela den dittillsvarande historien, mytologin, vetenskapen, vidskepelsen, politiken, poesin, kärleken, you name it. Lotta Ramel – den blodrött eleganta, hornförsedda Mephistopheles – är föreställningens rutinerade, iskallt charmerande motor. 

Martin Waermes Faust är en rosig och rund gestalt ur Romantiken, inte olik Goethe själv som skrev på dramat i hela sitt liv. Han har även drag av såväl Bellman som Ulf Lundell och rätt som det är rockar han loss på sin gitarr, självupptaget loj med ett barnsligt, manligt habegär som publiken älskar att känna igen. 

Den vackra scenografin, snygga tekniska lösningar, ljud, ljus, kostymer och peruker ger stark operakänsla

Det är inte lätt att följa med, ingen räknar med att man ska. Historiens hesaste basuner hälsar den romerske kejsaren vars rike är på nedgång och fall. Pengarna är slut. Mefisto fixar, gör Rom kontantfritt. Via karnevalen (med Sven Angleflods sköna narr) vidare ner i det djupast undermedvetna, Mödrarnas rike, där kvinnobylten rullar barnvagnar med livets gåtor i. Vi kippar efter luft med Faust i undervattensriket, får syn på griniga gripar (makalöst snygga) i muppetgubbarnas balkongloger, och faller för den ännu inte födda men ändå levande Homunculus i sin provrörsliknande glasraket – den underbart rörande Antti Saarikallio, påklätt naken och vaket drömmande på Mumin-dialekt. 

Länge vilar föreställningen mest på sina bilder. Första aktens repliker drunknar alltför ofta i mångordighet, som ibland bryts av roligt förställda röster och djuriska skrik. Ibland blir det hela ganska likt ett virrigt studentspex. Men den vackra scenografin, snygga tekniska lösningar, ljud, ljus, kostymer och peruker ger samtidigt stark operakänsla. 

Lotta Ramel och Martin Waerme som Mefisto och faust. Foto: Foto Markus Gårder

Efter paus klarnar det grumliga. Korta scener med färre inblandade ger rum för närbilder – som av de snitsigt snobbiga sfinxerna, eller en enkel ”gruppteaterlösning” som det optiska tricket när Faust rider på den vackra hästen Chiron, Richard Carlsohn. 

Också hörbarheten vinner på det nerskruvade. Goethes tankar, i hans eller bearbetad form, får då aktualitet. Vår egen tid anas i allt. Kvinnorna, Karin Oscarsson, Marika Strand och Stina von Sydow, i småsur rivalitet runt den sköna Helena får mer plats och pricksäkert nutida repliker och Stina Lundkvists Helena är själv komisk i allt det vackra.

Ensemblens frustande engagemang och självironiska begåvning har gjort sitt, bitarna faller på plats. Utan att man riktigt begriper hur det har gått till: när Faust och Mefisto till slut sitter där vid rampen och liksom inte kommer sig iväg – ja då är vi framme vid ”I väntan på Godot”. Allt handlar om oss själva och hur vi nu ska ordna alltsammans, med gudarna, klimatet, världen och det. 

 

Läs fler av DN:s scenrecensioner här, och fler texter av Ingegärd Waaranperä här.