Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 12:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/teaterrecension-pennskaftet-firar-rostrattskvinnorna-med-varme-och-jubel/

Scenrecensioner

Teaterrecension: ”Pennskaftet” firar rösträttskvinnorna med värme och jubel

En sammanhållande kraft i föreställningen är den påtagliga värme som genomsyrar ensemblen, skriver Maina Arvas. Foto: Micke Sandström

När Uppsala stadsteater spelar Elin Wägners ”Pennskaftet” är det med mycket jubel. Kvinnorna som för 100 år sedan ledde rösträttkampen hyllas ordentligt, men ändå finns plats för kärlekshistorien. DN:s Maina Arvas har sett. 

 

”Var vill vi vara om 100 år?” Frågan ställs som en replik i ”Pennskaftet” på Uppsala stadsteaters stora scen av en av kvinnorna i dåtidens rösträttskamp. Men den svävar ut över salongen och landar i vår tid. Vi som lever exakt 100 år efter att kvinnlig rösträtt infördes 1919, befinner vi oss där de som kämpade för förändring ville att vi skulle vara?

Det är en fundering som regissören Maria Löfgren skickar med publiken som hemläxa genom sin uppsättning av Elin Wägners roman från 1910. Här finns ett genomgående demokratiskt patos, som blinkar till dagens politiska förändringsrörelser. Premiären sker dagen efter den globala storstrejken för klimatet, en rörelse som också ställer frågor som binder samman samhällsstrukturer med det individuella privata livet – om än av delvis andra slag än Wägners romans fokus på kärlek utan giftermål, lika lön för lika arbete, och den självförsörjande kvinnan.

Med allt detta som fond lyckas ändå den känsliga kärlekshistorien kliva fram fint

En annan ambition med uppsättningen är att helt enkelt fira. Det är en dramatisering av en skönlitterär berättelse, visst, men den går under föreställningens gång alltmer mot festlig historisk teatershow med inslag av sång, dans, stepp och trams, som vill hylla och högtidlighålla 100-årsjubileet och de kraftkvinnor som ledde kampen.

Johanna Emanuelssons bearbetning är rolig och effektiv och tyngs bara ibland av några av de typiska svårigheterna med romandramatiseringar, å ena sidan återberättande textmättnad och å andra sidan hetsiga bläddringar i handlingen. Scenerna överlappas snyggt in i varandra, parallellspår tillåts ta hela scenen i anspråk i flera lager. Det understöds av Fridjon Rafnssons rörliga scenografi av byggkonstruktionsdelar, en plats för expansion, förändring och samarbete i industrialismens tid. Citrongult, pistage, ljusgrått, milt hallonrött, färgskalan känns som en politisk affisch eller ett broderat baner, blekt av tiden men fortfarande klart lysande, och går igen i Matilda Hyttstens kostymer, tidsenligt inspirerade och uppsluppet anakronistiska.

Det blir många olika sceniska uttryck och infall på en gång, inklusive vitsiga musikval såsom temat från ”Mission impossible”, och ibland spretar det lite väl mycket. En sammanhållande kraft är den påtagliga värme och riktning i spelet som genomsyrar ensemblen, en annan är Dorte Olesens koreografi, som är med och sätter tonen men aldrig tar över. Möjligen saknas något som överraskningsbränns och gör ont på riktigt. Även om de allvarligare ämnena finns där i gliporna – kvinnomisshandel, skamproblematik, klassperspektiv – är det överlag en jublande tillställning.

Med allt detta som fond lyckas ändå den känsliga kärlekshistorien kliva fram fint. Malin Persson i titelrollen som Pennskaftet och Peshang Rad som Dick är grundade och charmiga på kompletterande vis och knyter ihop berättelsen om personligt och politiskt.

 

Läs fler av DN:s scenrecensioner här, och fler texter av Maina Arvas här.