Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Teaterrecension: Samuel Beckett för old boys på Teater Brunnsgatan

Peter Luckhaus och Anders Ahlbom Rosendahl spelar Beckett på Brunnsgatan.
Peter Luckhaus och Anders Ahlbom Rosendahl spelar Beckett på Brunnsgatan. Foto: Niklas Hellgren

”Vad kan man göra på botten annat än skratta?” undrar DN:s Leif Zern när han ser två ensamvargar sätta upp satiriska kortpjäser av Beckett på Teater Brunnsgatan.

TEATER
”Fragment I” och ”Katastrof” av Samuel Beckett
Översättning: Magnus Hedlund
Regi: Peter Luckhaus. Skådespelare: Anders Ahlbom Rosendahl, Peter Luckhaus, Dorothea Norling. Scen: Teater Brunnsgatan. Fyra Speltid: 1 timme, 10 minuter.

Det krävs nog två ensamvargar som Peter Luckhaus och Anders Ahlbom Rosendahl för att aktualisera Samuel Beckett i en tid som håller andan. Jag vet ingen pessimistisk dramatiker som piggar upp som författaren till ”I väntan på Godot” och ”Slutspel”. Vad kan man göra på botten annat än skratta?

Gå till Teater Brunnsgatan Fyra och konstatera det själva – där får ni dessutom njuta av två Beckettpjäser som hör till de garanterat okända utanför den närmaste kretsen av tillbedjare.

Mellan ”Fragment I” och ”Katastrof” är det 28 år. Peter Luckhaus har regisserat och spelar i båda, den första en luffarvariation på ”Godot”, den andra en betydligt beskare övning i askes och ironi, tillägnad författaren Vaclav Havel, den tjeckiske dissidenten och (under flera år) presidenten.

Bokstavligen två kortpjäser. I ”Fragment I” med en speltid på 25 minuter är A blind och tigger på gatan, medan B sitter i rullstol, enbent och med ett enda bekymmer, i Magnus Hedlunds översättning: ”Vända. Ofta när jag kämpade med det kändes det som om det skulle gå fortare att fortsätta rakt fram hela jorden runt. Till den dag jag kom på att jag kunde ta mig hem baklänges.”

Peter Luckhaus (A) och Anders Ahlbom Rosendahl (B) har lika nära till denna galghumor, den senare med sin paradoxala energi, som om varje replik gav honom tillfälle att knyta näven mot det öde som placerat B i detta hopplösa tillstånd. Luckhaus drivs av en annan och mer defensiv motor, den blindes trevande försiktighet, ett djur på vakt mot omgivningens faror.

Sammantaget en klassisk Beckettuppvisning, av, om och för old boys. Beckett har som bekant inte så många stora kvinnoroller. Winnie i ”Lyckans dar” gör typiskt nog vad hon kan för att inrätta sig i eländet. Männen klagar och minns i bästa fall någon kärlekshistoria i det förflutna.

I ”Katastrof” förekommer dock en kvinnoroll, låt vara som assistent till den regissör som försöker få pli på Luckhaus helt paralyserade skådespelare. Dorothea Norling hittar en finurlig ingång till uppgiften, en liten strimma av humor i kontrast till Ahlbom Rosendahls garanterat humorfria demoninstruktör.

Det brukar sägas att ”Katastrof” är Becketts mest politiska pjäs. Jag tror att man kan nöja sig med att se den som en festlig teatersatir. Beckett var inte så förtjust i påhittiga regissörer.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.