Teaterrecension: Skuggspel i ny tid när Stig Dagerman uppdateras

Vårt behov av bra teater är omåttligt. Därför är det en stor tröst att vara publik på Backa Teaters och Mattias Anderssons uppsättning ”Skuggorna av Mart” – efter en pjäs av Stig Dagerman. Regissören har tagit sig stora friheter med detta Dagermans politiska slutspel efter and­ra världskriget. Det gör han med sin begåvnings fulla rätt.

Pjäsen är inte någon omdiktning av Dagermans pjäs från 1947. Den står på egna ben med en svärta som är vår tids mörka bidrag till avvecklingen av humanism och etik och ett förspel till de katastrofer som väntar.

Under fem år av oförliknelig framgång i svensk 1900-talslitteratur hade Dagerman klätt sin ångest i 40-talets världssmärta och satt sina ord mot maktens. I ”Skuggan av Mart” aktualiserade han beredskapstidens heroism i en hjälte­moder som stängt dörren om sin sorg efter sonens död. Dagerman kritiserade tiden som ställde de ”dödas fullkomlighet mot de levande” som en kritiker formulerade det.

Om man i dag läser ”Skuggan av Mart” med dess dämpande singularis kan man tänka att pjäsen hör till de tider då man än en gång kunde ropa Aldrig mera krig! I sin envetna fixering vid feghet och hjältemod, modersvåld och frigörelse ter den sig nu rent av lite troskyldig. 

Men vad Mattias Andersson gör är att radikalisera stycket, vända det inåt och ställa alla till svars. Föreställningens slutbild skulle kunna bli en vädjan men slutar i förvriden kamp med skuggor av beväpnade bakom fronten. Det finns ingen triumf i denna version.

På scenen gestaltas vår tids desperation och skuggspelet i fonden förmerar ensemblens sex skådespelare till tecken för ett tillstånd av Alltid flera krig. Det är inte många gånger man får se något så starkt uppfordrande, så genomarbetat i spel och rörelser och så groteskt dråpligt i en familjs lögnfabrik under högtryck.

Ove Wolf gör en lärare vars livslögn är en sexuell relation med en elev. Han är en plågad man som tärts inifrån av skuld, förträngning och rädsla. Mot honom spelar Emelie Strömberg den förfördas yngre syster som tvingar latinläraren att se sanningen i vitögat och hotar alla med att dra sitt svärd i en förvirring av det slag som för tankarna till den unge skolmördaren i Trollhättan. Hon gestaltar ett drömspel av onda minnen, blixtsnabb i sina verbala utfall som om hon försöker hinna ikapp sina tankar och hantera sitt inre tryck. Han, läraren, avvaktar och letar efter flyktvägar i ett kontrollerat spel som hotar rämna.

Nemanja Stojanović spelar den yngre brodern till den döde hjälten Mart. Ylva Gallon gör modern till en vampyr som suger livet ur sonen som ligger, halvligger på golv eller stol för att till sist möta familjesituationen och förnedringsritualerna med befriad skrattande galenskap.

Kjell Wilhelmsen gestaltar en retarderad medelåldring med klåda och eksem på spaning efter den handling som skulle kunna göra honom till man och mordisk förlorare men då kvitt den fulhet som han ser som sin identitet. Eleftheria Gerofoka spelar en stridsberedd partisan på gränsen till nervsammanbrott.

Det stora tomma scenrummet gör rörelserna ödesmättade, rensar dem från allt småspel och distanserar uppsättningen från den ”pjäsighet” som Mattias Andersson länge velat bryta med i sina uppsättningar. Skådespelarna har klätts ner i vardaglighet med lätt karaktärs­bärande stuk. På suveränt vis gör han och ensemblen fiktionen dokumentär men gestaltningarna teatralt förhöjda. Som i Ylva Gallons plötsliga utbrott av dans på familjeavgrundens rand.

Det här är en stor och vacker triumf för Backa Teater.