Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 18:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/teaterrecension-tyst-teaters-peter-pan-visar-fantasins-kraft/

Scenrecensioner

Teaterrecension: Tyst Teaters ”Peter Pan” visar fantasins kraft

Amina Ouahid i Tyst Teaters uppsättning av ”Peter Pan”. Foto: Mikael Sundberg

Tyst Teaters uppsättning av ”Peter Pan” präglas av sinnrika små pantomimer med allt ifrån samspelt slapstick till raffinerade och välkoreograferade slagsmålsscener, skriver DN:s Anna Håkansson.

När Ramesh Meyyappan sätter upp ”Peter Pan” för Tyst Teater är det med en hyllning till det lekande barnet. Det kanske inte låter som den mest originella ingången till J M Barries klassiska berättelse om pojken som inte vill bli stor, men det är en lisa i en samtid där barnen runt omkring oss tvingas att växa upp alltför snabbt. 

Här är Ace Mahbazs Peter Pan ett ensamt och moderlöst barn, utlämnad åt den kvarvarande vuxnes kärlekslöshet. Niklas Andersson tar med sig den senares kyliga distans in i rollen som det parallella Landet Ingenstans Kapten Krok, en lika skrämmande som löjlig inkarnation av vuxenvärlden och dess nitiska kontrollbehov. Från att ha uppenbarats som skuggfigur i fondens projektion tar han form på scen i full steampunkmundering, en blandning mellan Keith Richards och Jack Sparrow. 

Utan vare sig ord eller tecken och med sparsmakad scenografi byggs berättelsen helt på ensemblens mimiska förmågor. För visst kan vi se det fönsterbleck som Ace Mahbaz drömskt lutar sig emot mitt i tomma luften och visst kan ett utdraget och släpigt fottramp på stället få oss att uppleva ändlösheten i barndomshemmets korridorer. 

Föreställningen präglas över huvud taget av sinnrika små pantomimer med allt ifrån samspelt slapstick till raffinerade och välkoreograferade slagsmålsscener, kompletta med kung fu-moves och slow motioneffekter. 

Särskilt fin effekt blir det av att Meyyappan valt att låta Tingeling få en så central roll utan att hon faktiskt ges kropp. Trots att hon inte syns som mer än ett grönt irrbloss som ilsnabbt och lekfullt rör sig mellan skådespelarnas händer rörs vi till tårar när vi tror att hon har gått förlorad. Ett lika enkelt som övertygande prov på den förenade kraften i fantasi och gestaltning. Så mycket mer behöver vi inte. Varken liten eller stor.

Läs fler av DN:s scenrecensioner här, och fler texter av Anna Håkansson här.