Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

”The misfits” på Backa teater

Maria Hedborg, Ove Wolf, Ramtin Parvaneh, Josefin Neldén, Ibrahim Faal, Nemanja Stojanovic, Ylva Gallon, Gunilla Johansson, Anna Harling och Hannah Alem Davidson i ”The misfits”.
Maria Hedborg, Ove Wolf, Ramtin Parvaneh, Josefin Neldén, Ibrahim Faal, Nemanja Stojanovic, Ylva Gallon, Gunilla Johansson, Anna Harling och Hannah Alem Davidson i ”The misfits”. Foto: Ola Kjelbye

Backa teaters egen historia, litteratur och ungdomars erfarenheter av utanförskap smälts samman till föreställningen ”The misfits”. Regissören Mattias Andersson har aldrig tidigare använt sin kollagemetod så raffinerat.

Teater

”The misfits”

Av: Mattias Andersson

Regi: Mattias Andersson. I rollerna: Stefan Abelsson, Hannah Alem Davidson, Ulf Dohlsten, Ibrahim Faal, Ylva Gallon, Anna Harling, Maria Hedborg m fl. Spellängd: 2 tim 30 min. Scen: Backa teater, Göteborg.

Det börjar mjukt, som en vänlig powerpointpresentation för nya teaterbesökare. Maria Hedborg, numera pensionerad skådespelare, hälsar välkommen. Tillsammans med Ulf Dohlsten berättar hon om hur Backa teater kom till i slutet av 1970-talet. Om viljan att komma närmare sin unga publik, att söka upp barnen och ungdomarna där de levde i stället för att invänta deras besök i institutionen vid Götaplatsen. Om önskan att genom konsten bidra till verklig samhällsförändring.

Hedborg drar sig till minnes en favoritroll: den alkoholiserade mamman i Börje Lindströms ”Sprit”. Kroppshållningen, några gester återvänder som fysiska ekon. Detsamma sker i Dohlsten när han erinrar sig Mark Rozovskijs ”Historien om en häst” med sig själv i rollen som hästen. Dessa kroppsminnen gör sig påminda vid fler tillfällen i föreställningen.

Det är inte bara veteranerna som minns. Alla på scenen bidrar med personliga och professionella minnen, mer eller mindre dokumentära.

Men föreställningen är inte nostalgisk. Tvärtom. En framskjuten roll spelar det nästan ordlösa minnet av brandkatastrofen 1998 i dåvarande Backateaterns grannfastighet. Och med ett mörkt muller rullar det nuvarande tidevarvets åska in över scenen. Vi befinner oss i Göteborg och Europa här och nu. Uppsättningen är en samproduktion med och kommer att turnera till teatrar i Europa.

Anna Heymowskas scenrum är en rationalitetens järnbur: gulgrönt golv och väggar av korrugerad plåt. För övrigt är dekoren begränsad till några stolar, ett köksbord, en basketboll samt några instrument. Med på scenen finns nämligen två av Backas rutinerade musiker, Stefan Abelsson och Mats Nahlin, som ger prov på hur musiksmaken har förändrats över åren.

Kring köksbordet utspelar sig en familjevariant av kallt krig: två barn tvingas bevittna hur föräldrarna idkar verbalt krypskytte mot varandra. Ove Wolf excellerar i rollen som mannen som står i begrepp att brisera.

Materialet till ”The misfits” kommer inte bara från skådespelarnas personliga minnen. Dokumentära berättelser om utanförskap har samlats in från ungdomar i Europa. Två litterära källor spelar en nyckelroll i föreställningen: Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från ett källarhål” och Julio Cortázars novell ”Axolotl”.

Kollagemetoden började Mattias Andersson utveckla i ”The mental states of Gothenburg” för tio år sedan. Jag har aldrig sett den mer raffinerad än här. På ett fenomenalt sätt lyckas föreställningen knyta samman scener, källor, ämnen, nivåer – utan att göra det ena överordnat det andra. Det utmärkande för ”The misfits” är de organiska, sömlösa övergångarna mellan scener som inte tycks ha det minsta med varandra att göra – och som just därför överraskande belyser varandra.

Så sett utgör föreställningen ett konstnärligt och humanistiskt korrektiv till de fastlåsta positionerna i debatten om identitetspolitik.

Så uppenbarar sig till exempel Dostojevskijs ”källarmänniska” i den alkoholiserade modern i ”Sprit” medan Cortázars berättelse om den lilla salamandern axolotl dyker upp hos en mobbad liten tönt och akvarieägare, utmärkt spelad av Ulf Rönnerstrand. I en hallucinatorisk scen, och tack vare fantastiska masker av Linda Boije af Gennäs, överskrider hans identifikation med kräldjuret alla rimliga gränser.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.