Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Tigern på Dramaten

Både smart och svart pratpjäs. Sofia Jupithers uppsättning av ”­Tigern” handlar om rädslan för det främmande och flatheten mot de mest utsatta i samhället, skriver Maina Arvas.

Teater

Tigern
Av Gianina Carbunariu.
Regi: Sofia Jupither.
Med: David Fukamachi Regnfors, Fredrik Gunnarson, Anders Hambraeus, Åsa Persson, Jonas Sjöqvist.
Kostym: Maria Geber.
Scenografi: Erlend Birkeland.
Ljus: Ellen Ruge.
Scen: Dramatens lilla scen.

En vinterdag i den rumänska staden Sibius djurpark råkade skötaren lämna en dörr på glänt. Nå, vad skulle du själv ha gjort om du var den instängda sibiriska tigerhonan?

Den verkliga händelsen med en förrymd tiger inspirerade Gianina Cărbunariu till pjäsen ”Tigern”. Uppsättningen är nystartade Jupither Josephsson Theatre Companys första, och passar deras ambition om ett europeiskt scenkonstnärligt utbyte. Den unga rumänska Cărbunariu, med tjugotalet pjäser bakom sig, introduceras nu för en svensk publik.

”Tigern” är en kort, smart och svart humoristisk pratpjäs – handlingen berättas snarare än gestaltas – av en typ som påminner om samtida tysk dramatik. Erlend Birkelands scenografi med flyttbar trävägg, grå heltäckningsmatta och mikrofonutrustat bord får publiken att till en början verka bänkad framför en föreläsning. Skådespelarna presenterar det som en dokumentär där vi genom intervjuer med inblandade ska få följa varje steg som djuret tog tills hon sköts samma dag.

Vi får lyssna till taxichauffören, turisterna, läkaren … Men det redovisande anslaget glider snart över i absurd allegori och vidare till samhällskritisk fabel – med roller som fåglarna på torget, en bil, ett skolhus och naturligtvis en babian, en noshörning, en säl och två isbjörnar.

Tramsigt? Ja. Men oftast på en rimlig och torrt rolig nivå. Sofia Jupithers exakta regi håller som vanligt huvudet kallt, ibland blir känslan till och med väl distanserad. Maria Gebers kostymer har en välavlyssnad vardaglighet som kan gå i och ur många roller, och ensemblen, hopplockad från flera samarbetande teatrar, har funnit en gemensam hållning.

Tigerns vandring genom staden blir en pedagogisk genomgång av samhällets hierarkier. Hon är katalysator för tillspetsade situationer och spegel för mänskliga beteenden på både mikro- och makronivå. I scener som småfågelskonferensen med en duva, en kråka och en gråsparv, eller den cementerade konflikten mellan banken och djurparken om vem som äger tigerpälsen, syns bilden av en nationell och europeisk politik där alla ser efter sina egna små intressen. Jag gissar att det bitvis olustiga i hur publiken lockas till skratt åt roller som japanen och uteliggarna är menat att vara just olustigt. För framför allt handlar ”Tigern” om rädslan för det främmande, flatheten gentemot de mest utsatta.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.