Att inleda en recension med begreppet ”rart” kan tyckas märkligt. Ändå är det ordet som kommer för mig efter ”Man får väl ställa upp”. Adde Malmberg har skrivit och säger i programbladet att han vill flytta den lätt antikverade klassiska situationskomiken in i vår egen tid. Kanske en bra idé – eller inte? För just farsens ingredienser av absurda förvecklingar, kutande in och ut genom dörrar, ampra damer med mera kanske kan behöva en extra pålagring av anno dazumal?

Hur det är med den saken kan var och en som lyster själva fundera över då ”Man får väl ställa upp” nu ger sig ut på Riksteaterturné. Men helt oavsett, precis som Malmberg konstaterar, ”En glad människa hatar inte”. Och glad blir en hur som i det här sällskapet.

”Man får väl ställa upp” utspelar sig någonstans i glesbygd. Sofia Bachs ordförande i hembygdsföreningen avskyr dock när någon använder begreppet ”obygd”. Inget O här inte! Ändå är det svårt att förneka att trakten lever på konstgjord andning. 

Och inte ens det hjälper alla de redan döda bybor som ändå står upptagna som deltagare på hembygdsföreningens listor. För vad göra? Utan medlemmar inga bidrag, en får vara pragmatisk och sköta ruljangsen med hjälp av de överlevare som, också det bortom hembygdsförenings regelverk, hyr in sig i bygdegården: kennelklubben, kulturskolan, motorcykelverkstan… 

En rätt udda men trivsam samling i Bengt Fröderbergs exakt noterade och murriga hembygdsgårds-scenografi. De verkliga problemen uppstår då Hembygdsföreningarnas överkucku, i kropp av Anna Carlson, kommer för inspektion av verksamheten. I ”o-bygden” uppstår snart en förvecklingssnurr, och ett mörkande av verkliga förhållanden, som för tankarna till en Gogolsk ”Revisorn” light.

Full snurr alltså med Sofia Rönnegårds allt överslätande ungdomsledare, Henrik Johanssons luttrade kulturskolepedagog, Daniel Träff som frustrerad motorklubbare, Siw Erixons explosivt fnittrande kultur-massör, Sofia Bach som nästan får tuppjuck av sitt eget fabulerande och Anna Carlsons barska inspektör som ändå har en räv bakom örat. Några större djupsinnigheter levereras inte. Men rart är det och ibland riktigt roligt.

Fler texter av Pia Huss och fler av DN:s scenrecensioner