Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-12 06:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/utrotning-ar-en-inblick-i-den-sjalvupptagna-forvirringen/

Scenrecensioner

”Utrotning” är en inblick i den självupptagna förvirringen

Louise Åkerman, Hanna Carlsson, Johan Stavring och Rasmus Luthander i Turteaterns ”Utrotning”. Foto: Gustav Englund

Den tyska pjäsen ”Utrotning”, som spelas på Turteatern, är som ett porträtt av millenniegenerationen. Den handlar om längtan efter närkontakt men också om vår vårdslöshet med varandra. 

Det är först oklart om vi kommer in i handlingen under avtändningen eller upptakten till en snedtripp, men upplevelsen av ”Utrotning” påminner om att hänga med på en sladdrig utekväll. Närmare bestämt umgås med fyra tjafsiga människor under påverkan, som varvar lösryckta angrepp och flyktiga samhällsdiagnoser, med haranger om degenererade hundar.

En av figurerna tillhör inte gruppen, men rollerna verkar å andra sidan obeständiga, och karaktärsteckningen är knappast utmejslad. Det är lättare att betrakta ”Utrotning” som ett porträtt av millenniegenerationen, i ett kammarspel med avidentifierade huvudpersoner.

Det är hur som helst uppenbart att den tyska dramatikern Olga Bach försöker få korn på samtiden. Texten snuddar vid både migrationspolitik och konspirationsteorier, men fångar framför allt känslan av kris. Ibland anas ljudet av mullrande detonationer inte alltför långt borta.

Teatergruppen K. Polyfon gästspelar på Turteatern med pjäsens Skandinavienpremiär, i en avskalad men koncentrerad uppsättning. På gränsen till rumphuggen. I avsaknad av en stor berättelse att luta sig mot finns här knappt ens ett litet drama att följa, i stället får vi en inblick i den självupptagna förvirringen. Det rör sig definitivt om tillståndsteater, snarare än handlingsteater, för att återknyta till sommarens litteraturdebatt om den dramatiska bågens vara eller inte vara i samtidsromanen.

Skådespelarna rör sig över ett slags topografiskt trägolv, och föreställningen utspelar sig i en socialpsykologisk terräng. Men höjdskillnaderna räcker inte till för att figurerna ska få syn på något bortom rökdimman, som återkommer på scenen. Tvärtom verkar de instängda i sina egna kritiska tankebanor, oförmögna att frigöra sig trots sinnesvidgande substanser.

”Utrotning” handlar om längtan efter närkontakt, med ett oförljuget inre eller något annat slags sanning, men också om vår vårdslöshet med varandra. Som bäst fungerar uppsättningen som snabbkäftad satir, med ett rytmiskt och medryckande samspel. Inte minst är Rasmus Luthander skicklig på att spela speedad, uppeldad och enerverad. Det är träffsäkert om än inte ögonöppnande, men det kommer nog krävas mer dramatik för att också skriva sig ut ur tomheten.

Fler texter av Jacob Lundström och fler av DN:s scenrecensioner