”Yvonne, prinsessa av Burgund” på Backa teater, Göteborg

Med ”Yvonne, prinsessa av Burgund” fortsätter Mattias Andersson och Ulla Kassius den undersökning som de tidigare bedrivit i ”Mental States of Gothenburg” och ”Gangs of Gothenburg”. De undersöker en form – arenateatern – och ett sätt att berätta, som med dokumentära grepp söker osäkra förhållandet mellan scen och salong, skådespelare och åskådare. Men framför allt handlar undersökningen om ett konstnärligt och politiskt ställningstagande: hur se världen sådan den är, hur komma samhälleliga realiteter in på bara benet?

På Backa teater gäller realismen. Eller så här: på Backa gäller teatern livet. Jag vet ingen scen som är mer angelägen just nu.

”Yvonne” har samplats med repliker från Göteborgsungdomar i 16–17-åldern. Det är ord om utsatthet, övergrepp, ensamhet. Omärkligt vävs de in i Gombrowicz pjäs, som tycks ha egenskapen att hos betydande uttolkare locka fram verklig originalitet. Mattias Anderssons uppsättning är inget undantag.

Ulla Kassius spelplats är en orange kvadrat under spegeltak: publiken sitter längs tre av väggarna och en bardisk tronar längs den fjärde. Några bortskämda överklassungdomar fördriver tiden med att festa och, när ledan blir för stor, leta upp hackkycklingar att håna. Det är så de hittar Yvonne, en blyg och försagd tjej som bara vill bli lämnad i fred – och som just därför väcker blodtörsten.

Det som nu utspelar sig under de knappa två timmar som föreställningen varar är utomordentligt märkvärdigt, gripande och omtumlande. På ett plan handlar ”Yvonne” om hur lätt det är att förlora sin mänsklighet. Hur omärkligt föraktet för svaghet smyger sig in i det egna förhållningssättet. Hur lätt det är att bortförklara eget ansvar med att alla gör likadant. Hur lätt det är att delta i charaderna som hyllar idoler och hånar förlorare.

Föreställningen har en underbar rytm. Samspelet mellan de fyra bratsen – Peter Viitanen, Marall Nasiri, David Fukamachi Regnfors och Alexander Salzberger – är tätt och tonsäkert. Emelie Strömbergs Yvonne är länge ett lackmuspapper för omgivningen. Men hon är inte bara ett mobbningsoffer. Genom att vägra spela den förväntade rollen blir hon till projektionsduk för mobbarnas egna mardrömmar. De upplever att hon likt en ond demon tar dem i besittning och bokstavligen förtär dem. I en extatisk scen tillbeds Yvonne som en avgud.

Hon lockar också fram förträngda minnen. Det sociala arvet berör inte bara samhällets olycksbarn. Föraktet för och utnyttjandet av svaghet går alltför lätt i arv från far till son. Bakom hårdsminkade fasader döljer sig inte sällan pekoralister som rimmar hjärta med smärta. Lars Väringer och Maria Hedborg gör vällustiga porträtt av de välsituerade föräldrarna, som hade kunnat avfärdas som karikatyr om man inte träffat dem i det så kallat verkliga livet.